Att skilja på olika ideologier

Vissa tycks tro att om man är emot dom, så är man för allt dom själva hatar.  Problemet är att alla dom idéerna, är för olika varandra.  För det första tillskrivs folk åsikter, som dom faktiskt inte har.  För det andra klumpas grupper ihop, som i verkligheten är bittra fiender.  Jag delar därför upp politiska åsikter, i många olika grupper, som jag listar här nedan.  Gränserna mellan dom är inte skarpa, men jag finner indelningen användbar.

Vad jag inte kommer att lista här är anarkism.  Jag har inte tillräckligt detaljerad kunskap, för att kunna säga så mycket om den.  Fast det alla anarkister har gemensamt, är att dom inte vill ha någon statsmakt.  Sedan har dom olika uppfattning om, hur samhället borde organiseras.  Hur som helst ser jag det som utopiskt, att bli av med formellt politiskt ledarskap.  Sådant ledarskap och slutligen en statsmakt, uppstod som en reaktion, på ökande folktäthet över tid.  Med tanke på dagens folktäthet, går det inte att undvika.  Däremot krävs det en maktfördelning, för att hålla politiska ledare ansvariga.  Annars leder det bara till maktmissbruk, som det finns gott om exempel på.

Här följer en lista på resten, från vänster till höger:

• Kommunism handlar i grunden om planekonomi.  Det är inte särskilt många personer, som förespråkar det idag.  Men vissa kan inte lämna ”klasskamp”-tänkandet bakom sej.  Varje gång det finns en målkonflikt, tar dom ställning för den inblandade, som tillhör gruppen med lägst status.  Grupper kan ha undergrupper, som utnyttjas av andra undergrupper.  Det ignorerar sådana vänsterextremister, eller förnekar det helt.

• Socialdemokrati innebär stöd, för ett välutvecklat välfärdssystem.  Poängen är att folk som inte har råd, får det dom behöver betalt av staten, som får pengarna från skatten.  Det leder till relativt höga skatter, vars rimlighet man kan diskutera.  Fast man måste då också fråga sej, hur mycket välfärd som är rimlig.  I längden kan man inte ha höga statsutgifter, utan tillräckligt höga skatter.  Den kopplingen har vissa inte gjort.

• Socialliberalism accepterar befintliga välfärdssystem.  Den förespråkar valfrihet inom systemet, eller privata alternativ.  Sådant kan fungera i vissa fall, men inte i andra.  Det kan krävas för mycket ansträngning, att byta till något annat, för att folk ska se poängen.  Eller så finns bara ett alternativ, som i praktiken är tillgängligt.  I det senare fallet är det meningslöst, att säga att någon skulle ”välja”.

• Liberalism handlar främst om individens rättigheter.  Allt som inte skadar någon, ska i princip vara tillåtet.  Begreppet ”skada” definieras relativt snävt, även om definitionerna skiljer.  Det får anhängarna att stödja dom, som för tillfället kräver sina rättigheter, i motsats till rådande dubbelmoral.  Ofta gör det dom till motståndare, av samtida sociala petimätrar.

• Kristdemokrati är främst för marknadsekonomi.  Fast det accepteras en viss grad av välfärd, för att få bort eländestillvaron, som tidigare var vanlig.  Från början infördes det här, av ren självbevarelsedrift.  Senare uppstod en känsla av ansvar, för folk i behov av hjälp.  Annars är den mest intresserad av, att upprätthålla lokala traditioner.  Ofta är dom inte äldre, att dom kommit till på 1800-talet.

• Toryism kännetecknas av stöd, för hundratals år gamla institutioner.  Tendensen är stor försiktighet med, att ändra någon del av dom.  Det handlar om vilja till kontinuitet, snarare än att man tror, att allting så gammalt är bra.  Det senare ser jag som en myt, som anhängarna sällan tror på.  Följaktligen kan dom kompromissa, när dom betraktar det som nödvändigt.

• Etnonationalism likställer ”folket”, med den egna etniska gruppen.  Att individualitet gäller utanför den, är något som inte övervägs.  Annars handlar det främst om vägran, att ändra några som helst vanor.  Vissa av dom här vanorna, orsakar problem för anhängarna själva, och/eller alla andra.  Dom problemens existens förnekas, för att slippa ändra på något.

Till höger om etnonationalismen, delar sej åsikterna i två spår.  Den ena tar fasta på nationen, som framställs som ett mytiskt väsen.  Jag skulle snarare säga, nationer är kulturella fenomen.  Utöver att båda dom här grupperna, mytologiserar den egna nationen, kan man karaktärisera dom så här:

• Fascism förnekar behovet, av medveten reflektion.  I stället uppmanas till handling, som automatiskt antas vara rätt.  Ofta förespråkas fysiskt våld, mot folk som på något sätt skiljer sej, från vad som tros vara i majoritet.  Till det kommer ett förakt, för alla som uppfattas som ”svaga”.  Det inkluderar även kvinnor, som ses som olämpliga för arbetsmarknaden.

• Nazism utgörs i huvudsak, av höggradig funkofobi, homofobi, rasism och sexism.  Utöver det kommer tron, att varenda medlem av en viss religion, skulle konspirera mot den egna gruppen.  En sådan konspiration vore omöjlig, på grund av inre oenighet.  Men anhängarna är så fördomsfulla, att dom inte överväger det.  Dom tror sej kunna lösa samhällsproblemen, genom att eliminera hela samhällsgrupper.  Då menar jag att tvinga ut dom ut landet, eller att döda varenda medlem.  Så fientligt inställda är dom.

Nazism är förkortning för Nationalsozialismus, som betyder nationalsocialism på tyska.  Det följer inte ideologin, skulle vara en form av socialism.  Namnet kommer av att ett socialistparti, togs över av folk som inte var det, i någon användbar betydelse.  Dom tog ekonomin för given, och ägnade sej åt att skylla allt på andra.

Det andra spåret tar fasta på vägran, att ändra något överhuvudtaget.  Skillnaden mellan dom båda grupperna, handlar bara om tiden som eftersträvas.  Man vill bevara vad man är van vid, eller idealiserar det förflutna:

• Sårbarhetstro utgår från föreställningen, att samhället är oerhört sårbart.  Anhängarna tror att det bara fungerar, om praktiskt taget alla i samhället, följer mycket specifika vanor.  Det är samma vanor som är normala, i deras egen bekantskapskrets.  Att dom förändrats betydligt över generationerna, tycks inte föresväva dom.  Inte heller ägnar dom en tanke åt, att individualitet kan appliceras på främlingar.  Så dom tror ofta att hela samhällsgrupper, skulle vara ute efter dom.

• Bakåtsträvan är ett krav på återgång, till en tidigare organisering av samhället.  I praktiken innebär det ett samhälle, där bara dom med högst social status, får sina vilja ens övervägd.  Sedan föreställer man sej resultatet, som att det skulle bli harmoniskt.  I verkligheten skulle resten av befolkningen, vägra att acceptera en sådan situation.  Särskilt om folk är vana vid, att få sin egen vilja övervägd.

Vilken regional tradition som helst, kan användas som grund för bakåtsträvan.  Exempel på det är afrikanderdom, islamism och hindunationalism.  Att klumpa ihop dom med kommunism, är fullständigt oanvändbart.  I stället bygger dom på förnekande, av att målkonflikter existerar.  Frågan är varför personer, som har haft all chans att lära känna andra, skulle hävda sådana saker.  Min bästa förklaring är, att dom tror sej själva tjäna på det.  Antagligen tror dom att dom själva, skulle få okontrollerade maktpositioner.  Då skulle dom kunna sätta sej över lagen.

Vetenskapssamhället drivs inte, av någon politisk agenda.  Olika forskare har olika bakgrund, och olika temperament.  Så deras politiska åsikter, är ofrånkomligen olika.  Om forskningsresultat var politiskt motiverade, skulle dom skilja sej från varandra.  Vetenskapens konsensus kan därför inte förklaras, med någon allmän politisk agenda.  Forskare är för oeniga för det!  När någon anklagar forskarsamhället för det, handlar det i stället om något annat.  Vad forskarna egentligen säger är, att saker inte är eller funkar, som den anklagande personen önskar.  Fast bara för att man påpekar problem, förespråkar man inte en viss lösning.  Jag har inte sett en enda forskare, som vill ha total kontroll över samhället.  Sannolikt för att det vore oförenligt, med vetenskaplig forskning.

 

Uppladdad den 21:a november 2023.