Att växa upp som en del, av ett modernt, västerländskt samhälle
Föräldrarna betyder förstås känslomässigt mycket, förutsatt att dom tagit hand om en. Men jag växte inte upp, med dem och min två år yngre bror, som enda referenspunkter. Det fanns så många andra jag kunde lära mej, om mänsklig mental variation av. Jag förväntar mej att andra människor, ska ha en jämförbar social erfarenhet. Åtminstone om dom växt upp, i ett modernt, västerländskt samhälle. Eller i vilket samhälle som helst, där man kan lära känna sina medmänniskor.
Vi hade släktingar utanför kärnfamiljen, som jag träffade regelbundet. Till det kommer mina föräldrars vänner, och dom vännernas familjer. Jag växte också upp i flerfamiljshus. Så det fanns gott om grannar, som det var lätt att komma till. Jag fick också röra mej fritt, inom tättbebyggt område, från åtminstone sju års ålder. Det var inte så att mina föräldrar, vakade som hökar över mej precis.
När jag var ett år, fick jag min första dagmamma. Det var ingen speciallösning, utan erbjöds av Stockholms stad på 80-talet. Jag fick senare en annan dagmamma, som också passade min bror. Från fem års ålder, gick jag på lekis på förmiddagarna. Fast det var undervisning genom lek, inte traditionell klassrumsundervisning. Jag tror inte att barn är mogna för det, förrän dom är sju – åtta år.
Från sju års ålder gick jag, i vad jag ser som en riktig skola. Det var den normala åldern, att börja skolan på 80-talet. Innan det år man fyllde sju, fanns det ingen skolplikt. Vi hade till och med inskolning, för att lära oss vad det innebar, med traditionell klassrumsundervisning. Jag tror inte att alla barn, heller haft barnomsorg före skolstart. Men dom allra flesta hade nog det.
Hur normal var min uppväxt? Jag tror att den var ganska normal, åtminstone fram till tolvårsåldern. Min familj åkte runt i husbil, några veckor varje sommar. Fast jag kunde bara prata med norrmän, danskar och en del finländare; dom är ganska kulturellt lika oss. Så jag tror inte att dom resorna, har påverkat mej så mycket. Åtminstone inte i termer, av att förstå olika kulturer.
Hur är det då med folk, som enbart fått hemundervisning? Dom skulle ändå ha släktingar, grannar och/eller föräldrarnas vänner. Det blir då ofrånkomligt, att dom kommer i kontakt, med viss individuell variation. En bekantskapskrets av sådana personer, behöver absolut inte vara representativ. Fast det uppvisar alltid en betydande del, av den existerande variationen. Notera att man kommer i kontakt med den, innan man har lärt sej läsa och skriva. Vi har inga femåringar, som isolerar sej på nätforum. Särskilt inte på engelska, som är särskilt svårt att lära sej läsa och skriva.
Men om man växt upp, i en farlig religiös sekt? Då har man inte växt upp, som en del av ett större samhälle. En sådan uppväxt i en sekt, har också sina egna problem. Om man lyckas lämna sekten, kommer man ändå att vara missanpassad, på grund av onaturliga uppväxtförhållanden. Sådana personer blir inte predikanter, eller professionella författare.
Om man tillbringar nästan hela sin uppväxt, på en enslig gård? Då har man inte vuxit upp, som en del av ett samhälle alls. Jag skulle förvänta mej att en sådan person, skulle vara grovt folkilsken. Det i motsats till att bete sej, som om man vore van vid en samhällsposition, som inte fans under ens livstid. Utan bekantskapskrets finns det inga signaler, om en sådan position.
Uppladdad den 24:e januari 2023.