Avstånd i rymden
Det kan vara svårt att greppa, precis hur tom rymden är. Astronomen David Morrison (född 1940), fick en gång frågan:
Vad håller planeterna i sina omloppsbanor?
Hans svar började med meningen:
Tja, det finns inget som stoppar dom.
När den protoplanetära skivan försvunnit, fanns inget som kunde göra motstånd. Inom några hundra miljoner år, hade Solsystemet stabiliserat sej. Dom åtta planeterna kunde fortsätta, i praktiskt taget oförändrade banor, i flera miljarder år. Det finns fortfarande viss variation, i hur avlång Jordens bana är. Fast då snackar vi om en cykel, på omkring 100.000 år.
Även inom Solsystemet, är avstånden långt ifrån bekväma. Problemet när man skickar ut rymdsonder, är inte att undvika att träffa något. Det är att träffa något överhuvudtaget, eller komma tillräckligt nära, för att lägga den i omloppsbana. Här finns en digital illustration, som visar avstånd mellan planeternas banor. Utgångspunkten är att Månens storlek, motsvarar en pixel. Det tog mej ungefär en timme, att skrolla genom hela bilden. Då läste jag också texten, som finna mellan planetbanorna (på engelska). Den ger lite perspektiv på, hur stora avstånden faktiskt är. Det tar Solens ljus 4 timmar, att nå fram till Neptunus. Jorden når det på 8 minuter.
För mej framstår sådana avstånd, som fullständigt rimliga. Dom förklara att allt ser så smått ut, trots sina verkliga storlekar. Månen är 27% av Jordens storlek, men tar upp en halv grad av himlen. Andra himlakroppar vi ser på natten, syns inte som mer än punkter. Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus, kan ses med blotta ögat. Uranus är nätt och jämnt synlig, och lyser så pass svagt, att den kan misstas för en stjärna. Dessutom rör den sej för långsamt, mot bakgrunden av stjärnor. Inte förrän 1781, upptäcktes att den var en planet. Neptunus upptäcktes genom att dess tyngdkraft, påverkar hur Uranus’ rör sej. Folk räknade ut var den fanns, varefter andra hittade den där.
Avstånden inom Solsystemet, är ändå helt obetydliga, jämfört med avstånden till stjärnorna. Avståndet till stjärnorna, räknas därför i ljusår. Det är så långt som ljuset rör sej, på 365¼ dygn. Åtminstone är det den vanligaste definitionen. Avståndet till Solens närmaste granne, är 4,24 ljusår. Fast den lyser för svagt, för att ses med blotta ögat. Mer kända är dom två stjärnor, som den tros kretsa runt. Himlens starkast lysande stjärna, är mer än dubbelt så långt bort. Stjärnors ljusstyrka handlar inte bara, om hur långt bort dom är. Det spelar också en roll, hur mycket ljus dom producerar. Dom flesta stjärnor folk känner till, är därför relativt stora.
Avstånd till stjärnor upp till 30.000 ljusår, går att mäta med triangulering. Så kan man mäta avståndet, till regelbundet varierande stjärnor. Det innebär att mängden ljus, som produceras varierar cykliskt. Hur snabb cykeln är, står i direkt proportion till, hur mycket dom producerar på topp. Genom att hitta sådana i andra galaxer, kan avståndet till dom bedömas. Man kan även använda explosioner, som uppstår ur dubbelstjärnors interaktioner. Den typen av explosioner, avger alltid samma mängd ljus. Så hur ljusstarka dom ser ut, avslöjar hur långt bort dom är.
Å andra sidan ska avståndet till stjärnorna, nog inte överskattas heller. Dom vi kan se med blotta ögat, är inom 16.000 ljusår. Även dom mest kortlivade stjärnorna, lever i 1 – 2 miljoner år. Någon räknade ut att sannolikheten, för att någon enda av dom är död, är högst omkring en procent. (Källa på engelska finns här.) Om man kan hålla reda på storleksordningar, framstår det som fult begripligt.
Uppladdad den 24:e april 2024.