Dom länder som jag ser som västerländska, finns huvudsakligen i Europa.  Det innebär Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen, Schweiz, Slovakien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike.  (Portugal och Slovenien vet jag för lite om.)  Till det kommer dom miniländer, som ligger inklämda eller omgivna dom.  Det är Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Vatikanstaten.  Utanför Europa finns Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA.  Det är alla dom länder, som jag ser som otvetydigt västerländska.

Alla dom här länderna, har vissa saker gemensamt.  Dom har inte haft några ärftliga, okontrollerade maktpositioner, på fler generationer.  Skräck för överordnade hindrade inte längre någon, att lära känna sina medmänniskor.  Senare har en stigande levnadsstandard, gjort enorm skillnad på förmågor.  Barn har inte längre tvingats arbeta, så mycket att det hindrat deras psykiska utvecklig.  Tillsammans ger det alla möjligheten, att utveckla grundläggande insikter, i andra människor.  Åtminstone om man har växt upp, som en del av samhället.

Utvecklingen innebar en enorm förbättring, av hur vi behandlar varandra.  Visst finns det fortfarande personer, som förstör för sina medmänniskor.  Fast beteenden som en gång var normala, är nu mer eller mindre sällsynta.  Många vet nog inte ens om, att dom en gång i tiden var vanliga.  Till exempel var det en gång normalt, för en politisk ledare, att låta mörda sina konkurrenter.  Det enbart för att konkurrenter fanns!  Att överhuvudtaget föreslå något sådant, ses idag som oacceptabelt.

Det finns många gamla myter, som en gång var officiella doktriner.  Att idag tro på sådana idéer, framstår som kulturellt malplacerat.  Alltså något som inte hör hemma, i samhället personen lever.  Nu råkar jag bo i Sverige, som är ett av världens mest toleranta länder.  Det måste finnas en anledning till att ”barock”, används som synonym till ”befängd” på svenska.  Ändå finns hundratals år gamla idéer, som nu framstår som befängt att tro på.  En sådan ”barock” föreställning, är att adelsmän skulle vara framavlade, för att passa vissa samhällspositioner.  (Jag finner den 1600-talsföreställningen, rent utsagt motbjudande.)  Dels är mentala egenskaper för oförutsägbara, för att kunna avlas på det sättet.  Dels är grupper av människor, aldrig så genetiskt isolerade.  Endogami spelar ingen roll i sammanhanget.  Finns det ens adliga britter, som fortfarande tror på sådana myter?  Storbritannien är det enda västland, som fortfarande har adelsprivilegier.  Men att tro sej ha rätt till privilegierna, är inte att tro sej vara avlad för det.

Så varför kan samhället inte fortsätta utvecklas?  Varför kan vi inte göra oss av med myten, att olika samhällsgrupper, skulle vara väsensskilda?  Den vetenskap vi har idag, ger inget stöd för sådana idéer.  Jag har redan tidigare förklarat, varför människans natur är samma överallt.  På samma sätt finns det inga belägg, för att könen skulle vara väsensskilda.  Vissa egenskaper är bara vanligare, hos kvinnor eller hos män.  Samma sak gäller andra mindre grupper.  Varför skulle det inte vara möjligt, att folk i allmänhet inser det?  Vi har redan gjort enorma framsteg, i vår förståelse av våra medmänniskor.  Varför skulle den utvecklingen upphöra helt?  Ett samhälles nuvarande tillstånd, kommer inte att vara för evigt.  Det är åtminstone en sak, som vi kan lär av historien.

Uppladdad den 14:e juli 2023.