Hur långt kan man se?
Platt-jordanhängare gillar att argumentera, att man kan se saker längre bort, än man skulle på rund Jord. Problemet är oftast felaktiga beräkningar, av vad man skulle kunna se. Dom tar inte hänsyn till betraktarens höjd, eller höjden på det man ser. Ju högre upp man kommer, desto längre kan man se. Till det kommer att högre saker, kan ses på längre håll. Båda måste man ta hänsyn till.
Annars varierar påståendenas rimlighet enormt. Vissa är kontraintuitiva men sanna, medan andra är sanna i vissa fall. Dom senare gäller bara, under vissa specifika förhållanden. Några faller på sin egen orimlighet, och är antagligen byggda på missförstånd, om det inte är rent skryt. Exempel på dom olika kategorierna är:
• Man kan se Afrika från Spanien!
Jo, man kan se Marockos nordspets, från sydspetsen av Spanien. Dom är inte så långt från varandra, som man skulle kunna tro. Dessutom finns det höga klippor, på båda sidor av sundet.
• Man kan se Polstjärnan från söder om ekvatorn!
Jo, om man är på toppen av Kilimajaro. Kombinationen av bergets höjd, och den låga breddgraden gör det möjligt. Tanzanierna hävdar också, att det är världens högsta fristående berg. Så sikten skyms inte av så mycket mer, än Jordens egen rundning.
• Man kan se Strassburgs katedral från havet!
Det här hade inte varit möjligt, ens på en platt Jord. Strassburg ligger nära mitten, av Västeuropas landmassa. Så det skulle vara för många kullar i vägen.
Till det kommer att många saker, bara är delvis synliga. Om Jorden skulle vara platt, varför kan man inte se hela? Perspektiv kan inte dölja något, om det inte finns något annat i vägen. I fallet med havs- och sjöhorisonter, handlar det om Jordens rundning. Samma sak gäller saltslätter, som kan vara påtagligt släta. I alla fallen kan man se mera, av ett berg eller en klippa, ju närmare man kommer den. Fast det kan lättast visas på en saltslätt.
Så varför kan man se olika mycket, vid olika tidpunkter? Utöver graden av dis och dimma, finns det något som heter refraktion. Ljuset kan böja sej lite, beroende på om luft det går igenom, är varmare eller kallare. Det här är inte godtyckligt, utan följer väldokumenterade regler. Vanligen får det saker att se ut, som om dom befann sej högre upp. I vissa delar av välden, är en relativt hög grad av det vanligt. Det gör det möjligt att se öar, som annars skulle vara bortom horisonten.
Ibland kan refraktionen få saker, att se lägre ut i stället. Men det kräver vissa väderförhållanden, som inte kan förutsättas varje gång. Refraktion kan därför inte förklara, vad horisonten utgörs av. Dessutom minskar refraktionen, ju högre upp på himlen man kommer. För mer en 30 grader från horisonten, är refraktionen försumbar. Så man behöver inte ta hänsyn till det, när något är så högt upp på himlen.
Saker kan också se för små ut, för att vi ska kunna urskilja den. Våra ögon har en begränsad upplösning, som man måste ta hänsyn till. Teleskop och kikare tar ljus, från en liten del av synfältet, och sprider ut det. Samma sak gäller zoomfunktionen, som finns på nutida kameror. Dom har ingen övre gräns, för hur långt bort dom kan se. Däremot har dom en gräns, för hur mycket dom kan förstora.
Slutligen spelar kontrasten, mellan ljus och mörker roll. En ljuskälla kan ses i nattmörker, även om saken ljuskällan sitter på, inte kan urskiljas i dagsljus. Samma effekt gör det möjligt, att se stjärnorna på natten. Även om större stjärnor lyser starkare, så är deras storlek inte viktig i sej. I stället är det hur starkt dom lyser, och hur nära dom är. Ljus försvinner inte i rymden, om det inte stöter mot något. Det sprids bara ut mer, ju längre bort något är. Så sannolikheten att upptäcka det minskar.
Uppladdad den 11:e oktober 2023.