Efter krita-paleogenmassutdöendet, tog det 15 miljoner år, för världen att återhämta sej. Däggdjur och fåglar utvecklades då, som tog över dinosauriernas roll. Mot slutet uppstod också valar, som tog över efter svanödlorna. Dom flesta däggdjur som uppstått då, verkar vara bortglömda. Största undantaget jag kommer på, är den nordamerikanska Eohippus (”gryningshäst”). Den var en tidig förfader till hästen, som var stor som en knähund. Jag tror den fyllde samma nisch, som en nutida mushjort.
För omkring 56 miljoner år sedan, var klimatet som varmast. Till och med blev det varmare, än vad det hade varit, före krita-paleogenmassutdöendet. Jag tror att ökad vulkanism, orsakade en liten uppvärmning. Den utlöste en frisättning, av metan från havsbottnar. Metan är en kraftig växthusgas, men inte särskilt långlivad. Den reagerade med syre, och ökade luftens koldioxidhalt. Jordens har även en mekanism, som hindrar att det går så långt, att den blir obeboelig. När medeltemperaturen ökar, ökar också erosionen. Eftersom erosion tar bort koldioxid, sänker den medeltemperaturen. Fast vi talar om en tidskala, på tiotusentals eller hundratusentals år.
Det var främst kontinenternas rörelser, som långsiktigt kylde ner klimatet. Först lossnade Australien från Antarktis. En havsström kunde röra sej fritt, runt hela södra halvklotets mellanbereddgrader. Det isolerade Antarktis, från varmare vatten norrifrån. Antarktis kyldes ner, och började täckas av is. Sedan krockade Sydasien, med det redan existerande Eurasien. Det nybilade Himalaya, ökade erosionen ytterligare. Slutligen förbands Nordamerika, med Sydamerika via ett näs. Det hindrade varmt havsvatten, från att nå Stilla havet från Atlanten. I stället uppstod Golfströmmen, som ökade nederbörden, i området kring Nordatlanten. Det möjliggjorde Grönlands istäcke. I en allt kallare och torrare värld, började gräs att sprida sej. Deras genombrott gjorde grässlätter, som vi känner dom möjliga.
Dom flesta förhistoriska däggdjur, som folk brukar känna till, var samtida med mänskligheten. Det fanns ytterligare djur, som var minst lika imponerande. Till exempel var inte en mammut, den största elefant människor sett. Det var en eurasisk elefant, som dog ut för 25.000 år sedan. Den liknade närmast en längre version, av nutida afrikansk savannelefant. Fast jag tror den hade mindre öron, eftersom livsmiljön var svalare.
Många kända förhistoriska däggdjur, är dessutom missuppfattade. Glyptodonter har jag förklarat här, och beskrivit ett släkte här. Några andra exempel:
Grottbjörnen (Ursus spelaeus) var en släkting, till nutida brun- och isbjörnar. Även om arten var stor som en isbjörn, var den huvudsakligen växtätare. Skelett av den har hittats, i Europa och Västasien. Den kallas för ”grottbjörn”, för att så många hittats i grottor. Det verkar som att den föredrog, att tillbringa sin vintersömn där.
Jättehjorten (Megaloceros giganteus) missuppfattades först som en älg. Den var en släkting till dovhjorten, som kunde bli lite större, än nu levande älgar. Annars utmärktes den främst, av hannarnas exceptionellt stora horn. För att kunna bära upp hornen, var ryggen mellan axlarna särskilt hög. Rester har hittats i Europa, och delar av södra Sibirien.
Jättevargen (Aenocyon dirus) var bara lite större, än en människa. Tidigare placerades den, i samma släkte som dagens vargar. Nu verkar det mer sannolikt, att den utgjorde ett eget släkte. Den fanns i öppna landskap, på dom amerikanska kontinenterna. Arten lyckades sprida sej, till det som nu är Kina. Fast den verkar inte ha blivit långlivad där.
Kortnosbjörnar (Arctodus) var ett släkte, som bara hittats i Nordamerika. Två arter har identifierats. Den mindre var stor som en brunbjörn, och den större lite större än en isbjörn. Framför allt hade båda arterna, proportionellt längre ben. Det råder stor osäkerhet, om dom här djurens diet. Jag tror dom var allätare, om dom inte var köttätare.
Mammutar (Mammuthus) var ett släkte elefanter, som var specialiserat på att äta gräs. (Nutida elefanter föredrar blad.) Mest känd är den ullhåriga, som också var mest köldanpassad. Den varierade i storlek, från stor som dagens största elefantart, och upp till en tredjedel större. Rester av arten har hittats, i Eurasien och Nordamerika. Däremot var den arten inte störst. Den största som setts av människor, var i stället Sydstatsmammuten. Skelett av den har hittats, i delar av Nordamerika.
Marksengångare var stora växtätare, på dom amerikanska kontinenterna. Arterna varierade i storlek, från lite över människostorlek, till nästan som en elefant. Då räknas inte familjen Megalocnidae. Jag tror resten härstammade från djur, som hade levt i träden. Annars blir det lite svårt, att förklara deras fotanatomi. Dom fördelade sin vikt enbart, på fram- och bakfötternas utsidor. Hur skulle det ha kunnat uppstå, om dom levt på marken hela tiden?
Mastodonter (Mammut) var släktingar till elefanter, med proportionellt kortare ben. Å andra sidan var deras huvuden längre. Dom var större än nutida elefanter, men mindre än största mammutarna. Skelett av släktet har hittats, över stora delar av Nordamerika. Alla arter levde i skogar, där dom åt kvistar, blad och frukt. Det inkluderade från barrträd, i kallare områden.
Sabeltandade katter var kattdjur, vars hörntänder stack ut ur munnen. Det gjorde dom i olika grad, hos olika släkten. Alla var närmare släkt med varandra, än några nutida kattdjur. Dom som överlevde längst, var stora som nutida lejon. Homotherium representerade en grupp, med proportionellt mindre hörntänder. Den försvann först från Afrika, och senare från Eurasien, och dom amerikanska kontinenterna. Smilodon är den mest kända, och hade större hörntänder. Den fanns enbart i Nord- och Sydamerika.
Ullhåriga noshörningar (Coelodonta) var helt enkelt noshörningar, som anpassat sej till ett kallt klimat. Släktet uppstod på Tibetanska högplatån, och spred sej till norra Eurasien. En art har även hittats i Nordafrika. Ingen art verkar ha varit större, än nutidens största noshörningar. Däremot hade dom kortare ben, och proportionellt längre huvuden. Hornet längst ut på nosen, var också mycket längre. Sannolikt användes det, för att gräva fram gräs under snön.
Alla dom här dog ut, innan dom blivit skriftligt beskrivna. Det innebär inte att deras värld, var så väldigt olik vår. Tvärt om har mycket få livsformer, uppstått sedan dess. Framför allt har inga nya djur, utvecklats för att fylla deras roll. Jag tror att dom flesta av dom, kanske rent av alla, har utrotats av människor. Inte med flit förstås, utan som oönskad bieffekt.
Afrika söder om Sahara, har inte drabbats i så hög grad. Den nuvarande människoarten, uppstod i den delen av världen. Livsformer i Afrika söder om Sahara, har utvecklats tillsammans med oss. Det största utdöendet ägde rum, efter att förmänniskor lärt sej, att döda stora djur. Uttrar och sibetdjur i människostorlek, blev helt enkelt utkonkurrerade. Björnar försvann helt, från den delen av världen. En del rovdjur försvann gradvis, under ett par hundratusen år. Vissa stora växtätare, utrotades genom jakt. Nästan alla som då överlevt, har klarat sej till modern tid.
I Eurasien och Nordafrika, har förmänniskor funnits länge. Fast dom dödade främst ungar, och sjuka och svaga djur. På det sättet fanns ingen skillnad, mot andra stora rovdjur. Den nuvarande människoarten, är mer påhittig än dom. Vår jakt blev betydligt effektivare. Djur som var vuxna och friska, måste inte ha otur för att dödas. Lägg till den snabba uppvärmningen, vid den senaste istidens slut. Jag tror att kombinationen, ledde till flera djurs utrotning. Dom inkluderar grottbjörn, ullhåriga noshörningar, och sista sabeltanade katterna. Flodhästar försvann från Eurasien, men överlevde i Afrika. Det jag finner mest tragiskt, var dom sista ullhåriga mammutarnas öde. En enda hjord på 10 djur, blev fast på Wrangels ö, när haven steg av krympande inlandsis. Om den fungerade som en elefanthjord, var alla redan släkt på mödernet. Den gav upphov till en population, på 300 djur. Mammutarna var förkrympta, och illa inavlade. Däremot ökade inte inavelsgraden, under loppet av tusentals år. Omkring 1700 f.Kr., dog den sista mammuten där. Det kan ha varit en naturkatastrof, som drabbade hela ön. Eller så nådde människor ön, och åt snart upp allihop.
I mindre grad hade Australien, sina egna jättedjur. Inte bara större kängurur, utan också pungnoshörning (Diprotodon optatum), pungtapir (Palorchestes) och punglejon (Thylacoleo carnifex). Det är oklart om några förmänniskor, lyckades ta sej dit. Då måste dom ha kunnat föreställa sej, att det fanns land bortom en havshorisont. Hur som helst har den nuvarande människoarten, funnits där i tiotusentals år. Jag tror att många stora djur där, utrotades av en kombination, av två olika faktorer. Den ena var människoskapade bränder. Den andra var klimatförändringar, i form av den senaste istidens kulmen. Landet är även idag torrt, med för det mesta mager jord. Vid den senaste istidens kulmen, måste det ha varit som torrast.
På dom amerikanska kontinenterna, har förmänniskor aldrig funnits. Dom djur som uppstått där, var alltså inte bekanta med folk. Det har förslagits att många sådana, snabbt skulle ha utrotats, efter mänsklighetens ankomst. Senare har det visat sej, att kontinenterna bebotts tidigare. Folk tog sej dit i båtar, medan landvägen blockerades av is. Så jag tror även det var resultat, av mänsklig jakt och klimatförändringar. Det senare betyder snabb uppvärmning, vid den senaste istidens slut.
Sedan dess har många djur på öar, relativt snabbt utrotats. Antigen till följd av jakt, eller förstörelse av livsmiljön. Det drabbade inte bara däggdjur, utan också fåglar och kräldjur. Sist av dom utrotningsvågorna, ägde rum på Nya Zeeland. Det nåddes omkring 1200 e.Kr., av folk som kom seglande norrifrån. Tyvärr hade dom förlorat kunskapen, om att så stora landmassor fanns. Så dom insåg inte, att landets resurser var begränsade, förrän det var för sent. Inom loppet av 200 år, hade alla större djur utrotats. Men det drabbade fåglar, och inte däggdjur. Dom enda landdäggdjuren där, var några arter av fladdermöss. Som i sej är missuppfattade djur.
Uppladdad den 9:e september 2024.