Kommunismens ursprung och misslyckande
Jag skulle kalla kommunismen, för ett väldigt missförstått begrepp. Vissa tillskriver ideologin allt, som dom själva personligen hatar. I andra änden av den politiska skalan, tillskrivs den allt dom själva älskar. Det har lett till att samhällen under kommunistregimer, har tillskrivits företeelser, som dom inte ägnat en tanke åt. Som miljöhänsyn och fri kärlek. Den senare ser jag som ouppnåelig, för dom flesta människor.
Kommunismen som ideologi, har sitt ursprung i missriktad beundran. Den drabbade främst Karl Marx, men också hans samarbetspartner Friedrich Engels. Dom hade rätt i målkonflikten, mellan arbetsgivare och anställda. Fast deras tankar om samhällens utvecklig, hade nog mest att göra, med deras eget sätt att tänka. Det fanns nästan ingen historisk information om det, när dom skrev sina berömda verk. Karl Marx och Friedrich Engels, var bland dom första att fråga efter den. Innan dess hade förändringar i levnadsstandard, behandlats som försumbara.
När Karl Marx tänkte sej ett kommunistiskt samhälle, tänkte han sej något som befann sej, ganska långt in i framtiden. Automatiseringen skulle behöva gå så långt, att kroppsarbete inte behövdes. Men hans beundrare missförstod idén, som genomförbar under deras livstid. Andra tankar om samhällens utvecklig, behandlades som eviga sanningar. Det trots ökad dokumentation, av vad som hände olika samhällen. Beundrarna tycks ha levt i förnekelse av den. Karl Marx kände till dom tidiga stadierna, av sina beundrares misstolkningar. Mot slutet av sitt liv hävdade han, att kan inte var kommunist. Jag tror att han var besviken på, vad hans beundrare hade blivit.
Dom beundrare jag syftar på, tillhörde främst lägre medelklassen. Dom hade tillräckliga ekonomiska resurser, för att barnen inte behövde utnyttjas, för kroppsarbete hela tiden. Samtidigt saknade dom ekonomiska resurser, för storskaligt ekonomiskt utnyttjande. Dom beundrarna trodde sej vara representativa, för lägre klasser i allmänhet. Fixering vid ”arbetarklassen” fick dom, att om omfamna allt förknippat med den. Det gäller även sådant dom beundrade, hade kritiserat som avhumaniserande. Så mycket för drömmen, om ”arbetarnas paradis”.
Den första kommuniststaten var Sovjetunionen. Vid Första Världskrigets utbrott befann sej Ryssland, i början av industrialismen. Annars var landet i huvudsak feodalt, och leddes av en kejsare (tsar på ryska). Det här landet kunde inte försvara sej, mot Tysklands och Österrike-Ungerns invasion. Misslyckandet utlöste ryska revolutionen, som var en spontan folklig resning. Omkring åtta månader senare, kidnappades den av kommunister. Adelsmän försökte stoppa kommunisterna, vilket resulterade i inbördeskrig. (Kejsaren och hans kärnfamilj sköts ihjäl.) Trots stöd från flera andra länder, förlorade den tidigare överklassen kriget. Kommunisterna tog kontroll över landet, utom vissa områden i väster, som i stället blev självständiga. Så bildades Sovjetunionen, med Ryssland som dominerande delstat.
Sovjetregimen försökte ta total kontroll, över hela landets ekonomi. Statsanställda tog över som arbetsgivare, i tron att det var det bästa för alla. Fabriker byggdes med nya maskiner, som importerades från Västvärlden. Fast deras metoder för centralstyrning, fungerade som perversa initiativ. Det blev bara värre av att tillgång och efterfrågan, behandlades som om dom vore naturkonstanter. Alltså något som bara finns, oberoende av mänskligheten. Resultatet var ett samhälle som var oförmöget, att förse befolkningen med livets nödtorft. I ett försök att få bort girigheten, skapade dom oavsiktligt ett samhälle, där girighet var en överlevnadsfördel.
Efter Andra Världskriget kom Sovjetunionen, att ockupera flera europeiska länder. Förutom delar av Tyskland, var det Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien och Ungern. Alla dom länderna påtvingades planekonomi, som jag har beskrivit den ovan. Jugoslavien blev också kommuniststyrt, vid ungefär samma tid. Men det var för att landets motståndsrörelse, kom att ledas av kommunister. När Albanien senare bröt sej loss, behöll regimen ändå planekonomin. Hur som helst erövrade kommunister länder, som ofta redan industrialiserats. Det möjliggjorde en högre levnadsstandard, än vad Sovjetunionen hade. Särskilt gällde det för Jugoslavien, där en viss grad av konkurrens tilläts. Fast alla hade märkbart lägre levnadsstandard, än länderna i Västeuropa.
Sådana samhällen varar inte för evigt, som kommunistregimerna föreställt sej. Förr eller senare inser tillräckligt med folk, att systemet inte kommer att tillåta dom, att förbättra sina liv. Då är det bara en tidfråga, innan sådana regimer faller. Alla regimerna föll också, under 1989 ‒ 91. Sovjetunionen överlevde under längre tid, för att den var en av Andra Världskrigets vinnare. Det gav kommunisterna en prestige, som dom annars inte skulle ha fått. Vilket i sin tur ökade regimens livslängd, med ungefär 25 år.
Däremot blev Kina kommuniststyrt, oberoende av Sovjetunionen. Kommunisterna vann senaste omgången, av kinesiska inbördeskrig. (Landet har fallit ner i inbördeskrig, flera gånger i historien.) Om jag förstått det rätt, tog dom då över ett jordbrukssamhälle. Kinas kommunistregim har kallats, för världens största lastkult. Den försökte beordra en mångdubbling, av produktionen av olika varor, på bara några år. Antingen ägnade den inte en tanke åt, hur det skulle gå till. Eller också saknade den möjlighet, att genomföra någon mekanisering. Befolkningen fråntogs livets nödtorft, för att fylla dom statliga förråden. Tiotals miljoner dog av umbäranden, för att skapa en illusion om produktionsökning. Det är den största människoskapade svältkatastrof, som historikerna känner till. Fast regimen verkar inte ha brytt sej.
Den stora kinesiska svälten, var över på bara ett par år. Men levnadsstandarden verkar inte ha stigit mycket, förrän på 90-talet. Regimen började då reformera ekonomin, för att undvika Sovjetunionens öde. Privatägda företag tilläts nu, liksom konkurrens mellan dom. Sådana reformer gjorde det möjligt, för folk att förbättra sina liv. Frågan är bara hur länge, som den kinesiska regimen överlever. Landets befolkning har redan börjat minska, för att en för liten del av den, utgörs av kvinnor i fertil ålder. Risken finns för stor brist på arbetskraft, innan landet har hunnit bli rikt. Vilket det fortfarande inte är.
Andra kommunistregimer var (och är) inte bättre. Grundarna vekar ha imiterat idéer, från Karl Marx’ och Friedrich Engels’ beundrare. Det utan att först förstå tanken, om att samhället kan göra framsteg. Kvinnors och barns olika behov, ägande dom inte en tanke åt. Inställningen till etniska minoriteter, kan till och med ha blivit värre. Minoriteterna förknippas med egenskaper, som står i motsats till kommunism. Man kan undra varför folk med sådana attityder, överhuvudtaget drogs till kommunismen. Min bästa förklaring till det är, att dom förväntade sej att deras länder, skulle tjäna på vad dom tog till sej.
Alla kommunistregimer kom till makten, mer eller mindre genom våld. Jag tror det i praktiken är enda sättet, för dom att komma till makten. Planekonomi är dömt att misslyckas från början. Fast grundarna kunde inte föreställa sej, att deras metoder inte skulle fungera. Så när saker inte gick som dom tänkt sej, fick dom i stället för sej, att det berodde på sabotage. Kommunistregimer har ägnat stora resurser, åt att hitta och straffa syndabockar. Mänger av folk har handgripligen straffats, för brott som aldrig ägt rum.
Allt det här innebär inte, att jag förespråkar enbart marknadsekonomi. I en allt för ren sådan dör folk, därför att dom inte har råd med livets nödtorft. Det är inte ett dugg bättre än att dö, för att hela samhället saknar medel, för att skapa tillräckliga resurser. Följaktligen förespråkar jag blandekonomi. Det handlar om att lyfta upp dom fattigaste, ur vad som annars vore en eländestillvaro. Den eländestillvarons existens är okänd, för personer som är emot välfärd.
Uppladdad den 15:e november 2023.