Bland skenhistoriker finns en övertro, på muntliga traditioner.  Detaljerad kunskap om det förflutna, tros föras vidare i årtusenden.  För mej framstår det som befängt.  Utöver det mänskliga minnets begränsningar, måste man fråga sej hur mycket, som faktiskt har förts vidare.  Det är bara en mindre del, som förs vidare till nästa generation.  Personen som överför kunskapen, måste känna behov av det.  Folk känna olika behov, och uppfatta saker olika.

Det intressanta för mej är i stället, hur lite som har förts vidare.  Många vuxna är omedvetna, om samhällsförändringar före deras tid.  Lägg till önsketänkande och man får något, som närmast liknar historieförnekelse.  Jag har läst om folk som förnekar, att väldokumenterade samhällsförändringar, skulle kunnat ha ägt rum.  Det handlar om ökning i levnadsstandard, under nu levande människors livstid.  Fast jag tror dom är okunniga, snarare än lever i förnekelse.  Föräldrar, mor- och farföräldrar, har inte berättat hur illa det var.  Antagligen var deras historieundervisning, helt koncentrerad på härskare och krig.  Dessutom kan det spela roll, att personerna lever i Indien.  Det landet har fortfarande jätteproblem, med hierakism och oexpanderade cirklar.  Fattigt folks egna synvinklar, blir då helt försummade.

Alla former av muntliga traditioner, är inte helt oanvändbara.  En hel del har skrivits ner, medan dom fortfarande var levande.  Några av dom här historierna, har sin grund i vekliga händelser.  Ett exempel är den stora jordbävningen, i Kaskadien 1700.  Det finns berättelser om en tsunami, som ägde rum en vinterkväll, efter att dom flesta gått och lagt sej.  Räknar man antalet släktled bakåt, skulle den ha varit omkring 1700.  En tsunami utan föregående jordbävning, finns historiskt dokumenterad i Japan.  Den ägde rum i slutet, av januari 1700.  I Kaskadien dränktes träd av havet, när jordbävningen sänkte marken dom växte på.  Stubbarnas årsringar har jämförts, med levande träd av samma art.  På så sätt har dom daterats, till vintern 1699 – 1700.  Så vi vet att det var samma jordbävning.

Muntliga traditioner kan ge möjliga förklaringar, till det annars oförklarade.  Maorierna har en muntlig tradition, om hur dom kom till Nya Zeeland.  Det kanske inte gick till just så.  Men den ger en möjlig förklaring, till att dom kallar landet Aotearoa, som betyder långt-vitt-moln.  När deras förfäder först fick syn på Nordön, såg det ut som ett långt vitt moln.  Den förklaringen till namnet, framstår som rimlig för mej.

Hur länge varar muntliga traditioner?  Den äldsta jag känner till, gäller ruinen Sandby borg.  Ända in på 1900-talet, fick barnen i trakten höra, att dom skulle undvika platsen.  Dom fick höra att något hemskt, en gång inträffat där.  Moderna arkeologi har avslöjat, vad det var för hemskt som hände där.  I slutet av 400-talet, drabbades platsen av en massaker.  Alla i den befästa byn, blev antingen dödade eller bortförda.  Offren för den massakern, fick aldrig någon begravning.  Jag tror det är så muntliga traditioner, låter innan dom försvinner helt.

Poängen är att muntliga traditioner, inte varar hur länge som helst.  Ett exempel är idén om enhörningar.  Jag tror inte dom är baserade, på utdöda Elasmotherium.  Dom djuren har varit utdöda, alldeles för lång tid för det.  I stället är dom en hopblandning, av pansarnoshörning och skruvhornsget.  Noshörningen kan ha blandats ihop, med flera olika klövdjur.  Flera språk i Ostasien, har samma ord för enhörning, som för sagodjuret qilin.  Det beskrivs dom ett stort, fjälligt fyrfotadjur med horn.  När Zheng He tog hem giraffer från Östafrika, uppfattades dom som det senare.  Idag har både japanska och koreanska, samma ord för giraff och enhörning.  I Kina betraktas det som arkaiskt, och giraff kallas numera ”långhalsad hjort”.  Något jag inte ser som helt fel.

Uppladdad den 13:e mars 2024.