Om vargar och hundar
Många personer har missuppfattat, hur vargar är och ser ut. Förutom myten om rovdjurshotet, föreställs dom som monstruösa. Folk tror dom är mycket större, än genomsnittliga människor. Dom flesta vargar idag, är av ungefär mänsklig storlek. Underarten på Arabiska halvön, är till och med betydligt mindre. Folk föreställer sej också, att dom har vassa klor. I verkligheten har dom hundklor. På samma sätt är deras tänder, större versioner av en hunds. För att få plats med dom, har dom proportionellt längre nos. Det är så jag ser skillnad, på vargar och hundar, med liknande utseende.
Även vargars flockbeteende, är ämne för missuppfattning. Vargar blir könsmogna på ett år. Då är dom bara lite mindre, än vuxna vargar. Eftersom skillnaden inte är uppenbar, misstogs ettåringar länge för vuxna. Deras kroppar fortsätter utvecklas, tills dom är två år. Innan folk listade ut det, uppstod idén att dom ständigt konkurrerar, om status inom sin flock. Det baserat på missförstånd, om hur vargflockar uppstår. Folk trodde att utstötta vargar, slog sej ihop för att jaga bättre. Så flera obesläktade vargar, sammanfördes i fångenskap. Den påtvingade samvaron resulterade, i en hel del aggressioner. Vilket folk sedan misstog, för hur dom normalt beter sej.
Naturligt uppkomna vargflockar, är snarare familjer. Ledarhanen och –honan, är i regel dom andras föräldrar. Det paret leder naturligt, eftersom dom är mer erfarna. Oftast är dom också mognare. Många ungar dör av svält, under sitt första levnadsår. Men dom som överlever drar iväg, när dom är ett till tre år. Under särskilt goda förhållanden, kan tregenerationsfamiljer uppstå. Vuxna döttrar parar sej då, nästan alltid med hanar, som lämnat andra flockar. Som resultat kan det uppstå konkurrens, mellan dom och deras mamma. I samband med det händer det, att mormodern dödar sina barnbarn. Kanske för att hon inte tror, att flocken kan försörja dom.
Det är idag relativt välkänt, att hundar härstammar från vargar. Det var på Eurasiens tundrastäpp, vid den senaste istidens kulmen. Innevånarna hade inget större problem, att få tag på stora djur att äta. Fast kött från vilda djur, är inte speciellt fett. Vi behöver en minimimängd fett, för att bryta ner proteiner. Folk löste det problemet, genom att äta inälvsmat, och dom fetaste kroppsdelarna. Vad skulle dom göra, med allt magert kött? Vargar har inte alls samma behov, av fett för att smälta protein. Så folk tog vargungar, och födde upp dom på det. När dom blev för stora och oregerliga, slaktades dom för sin päls. Enstaka särskilt barnsliga vargar, överlevde till vuxen ålder. Sådana honor kunde para sej, med vilt levande vargar. Om ungarna blev för vilda, slaktades dom också. Så småningom uppstod en population, av naiva och undfallande vargar. Den har gett upphov, till alla dagens hundar.
Det är värt att notera, att även utseendet förändrades. Barnsliga vargar blev mindre, med mindre tänder och kortare nos. Svansen krullades upp, och en del fick hängande öron. Stora vita fläckar, uppstod också i pälsen. Liknande förändringar kan ses hos djur, som senare domesticeras. Dom är helt enkelt bieffekter, av domesticeringsprocessen. Jag tror att dom första hundarna, närmast liknande större spetsar. Vissa av dom har ett skelett, som kan vara svårt att skilja, från skelett av vilda vargar. Åtminstone om man inte har skallen, som är proportionellt kortare.
Den här tidiga typen av hundar, spreds genom handel över världen. I varmare klimat kom hundarna, att utveckla kortare päls. Då får man något som till utseendet, närmast liknar en basenji. (Men den rasen är speciell, eftersom den inte kan skälla.) Efter jordbrukets uppkomst, introducerades tidiga hundar, till Australien och Nya Guinea. Där förvildades dom, och gav upphov till dingon. Vuxna dingor är inte att leka med. Dom är vilda rovdjur, och ska behandlas som sådana.
Idag är det inte uppenbart, att alla hundar tillhör samma art. Jag tror att förklaringen är, att hunddjur har högre mutationsfrekvens. I naturen rensas många bort, eftersom få ungar överlever. Dessutom kan många egenskaper, vara till nackdel i naturen. Vargar i Eurasien och Nordamerika, är därför relativt lika. Fast om människor matar djuren, kan fler ungar överleva. Majoriteten av alla nutida hundar, kan även föröka sej dubbelt så snabbt. Dom blir brunstiga två gånger om året, i stället för bara en. Kombinationen innebär mer variation, som det går att avla på. Dom har inte bara avlats för utseendet, utan också för talang, för saker folk lärt dom. Allra läraktigast är dom, som avlats att valla boskap. Jag tror det är för att vallande, är särskilt svårt att lära sej. Däremot går hundars temperament, inte att avgöra på rasen. Det varierar för mycket för det.
Tyvärr är dom flesta nutida raser, höggradigt inavlade. (Källa på engelska finns här.) Annars skulle dom inte vara så lika, till utseende och talang. Priset är ärftliga sjukdomar, som sprids som epidemier. Kanske värst är den franska bulldoggen. Den är så pass inavlad, att det minskar medellivslängden. Rasen kan inte bli friskare, om den inte korsas med andra. Populationen den härstammar från, var helt enkelt för liten.
Ett mindre antal raser, är inte lika inavlade. Vissa har uppstått i modern tid, genom upprepade korsningar, mellan två rena raser. Sedan har korsningarna avlats, för att duga till flera syften. Annars handlar det om lantraser, som uppstått utan planering. Följaktligen har dom viss inre variation. Jag känner en som gift in sej, i en familj som föder upp sådana. Hennes svägerska har sagt, att man inte får para närmare än sysslingar. Det tycker jag låter bra, om man inte ens gör det för ofta.
Tikar ska inte paras med hanhundar, som är så mycket större än dom. Då riskerar deras valpar, att bli för stora att födas normalt. Annars har jag ingen invändning, mot att korsa olika raser. Inte heller har jag något emot, om en hund inte följer standarden. Det viktigaste för mej, att ägaren kan hantera den. Vissa typer av hundar, drar till sej fel ägare. Stora och muskulösa hundar, köps till exempel av unga män, som ofta beter sej stöddigt. Den dåliga vanan gör dom oförmögna, att hantera sina hundar rätt. Hundarna blir då aggressiva. Sedan har det i sin tur, gett sådana dåligt rykte.
Hundraser är inte underarter, utan populationer. Jag betraktar hunden, som en underart av varg. Samma sak gäller dingon. Utöver det finns minst åtta underarter, av vår vanliga varg (Canis lupus). Andra arter i släktet, är guldschakal (Canis aureus) prärievarg (Canis latrans), guldvarg (Canis lupaster), rödvarg (Canis rufus) och etiopisk varg (Canis simensis). Alla dom här arterna, kan föröka sej med varandra. Men under normala förhållanden, gör dom sällan det. Under vissa speciella förhållanden, kan hybridpopulationer uppstå. Både rödvarg och guldvarg, har utvecklats ur sådana. Rödvargen härstammar från korsningar, mellan prärievarg och varg. Guldvargen kommer från vanliga vargar, som fått ungar med etiopiska. ”Schakalerna” i Nordafrika, är alltså en egen art. Däremot hör Afrikas andra schakaler, inte till vargsläktet. Det kan diskuteras vilka arter, som ordet bör användas om. Säkert är att ordet schakal, ursprungligen syftade på guldschakal.
Intressant nog har rödrävar, systematiskt tämjts i Ryssland. Vilda rävar har fångats in, och människovänligheten graderats. I ena änden har vi rävar, som reagerar med ilska, bara folk närmar sej. I andra änden finns rävar, som ställer upp på att bli klappade. Mellan dom finns rävar, som accepterar folk i olika grad. Dom som mest accepterar människor, har man systematiskt avlat på. Notera att rödräv och varg, tillhör olika släkten. Medlemmar av olika hunddjurssläkten, går inte att korsa med varandra. Så det gick inte att fuska, genom att korsa dom med hundar. Genom att avla på dom tamaste, fick folk en tam rödräv. Utseendet har förändrats på samma sätt, som beskrivits hos hundar ovan. Dom beter sej i stort sett, som om dom vore hundar. Fast dom har vissa egenheter. Som att dom vanemässigt gömmer mat, som dom inte vill äta direkt.
Uppladdad den 17:e januari 2025.
