Dom flesta känner till kontinentaldriften.  Vad inte lika många känner till, är den större plattektoniken.  Jordskorpan är uppdelad, i 8 – 10 bitar, som är i minst kontinentstorlek.  (Två av bitarna är på väg, att delas i två var.)  Till det kommer en del mindre, vars antal är osäkert.  Poängen är att dom rör sej, i förhållande till varandra.  Hastigheten dom rör sej i, räknas i centimeter per år.  Rörelserna orsakar det mesta, av jordbävningar och vulkanutbrott.  Annars är dom inte märkbara, under historisk tid.

För att förstå plattektoniken, måste man förstå havsbottnarna.  Utanför många kuster finns områden, som är mindre än 200 meter djupa.  Dom kallas kontinentalsocklar, och utgör geologiskt en fortsättning, på angränsande landområden.  Deras gränsområden mot djupare hav, kallas för kontinentalbranter.  Djupare delar av haven, utgörs av oceanbottnen.  Det mest av oceanerna, är 3 – 6 kilometer djupa.  Dom genomkorsas av bergskedjor, som kallas mittoceaniska ryggar.  Där bildas ny oceanbotten, som sedan rör sej därifrån.  När den trycks ner i Jordens inre, bildas långsmala djuphavsgravar.  Dom är 6 – 10 kilometer djupa.  Den djupaste djuphavsgraven, är cirka 11 kilometer djup.

Oceanbottnarna består av bergarter, som är relativt tunga.  Kontinenterna och kontinentalsocklarna, har ett lager lättare berg, som ligger ovanpå det.  Samma sak gäller öar, som ligger på kontinentalsocklarna.  Vissa andra större öar, har det här extra lagret.  Eftersom det lagret är lättare, kommer det alltid att ligga högre.  Det trycks aldrig ner i Jordens inre, som oceanbottnarna gör.  I stället har mängden av lättare berg, ansamlats genom miljarder år.

När jordskorpan först stelnade, var den enbart oceanbotten.  Inom 200 miljoner år, kondenserade vattenånga till hav.  Tidsperioden var så pass lång, att det inte behövde ösregna jämnt.  Havet kom ändå att täcka Jorden, som ännu saknade kontinenter.  Det råder osäkerhet om, hur plattektoniken började.  Säkert är att det från början, bara fanns vulkanöar.  Även om dom inte flyttade sej, kunde lättare berg bildas.  Allteftersom vulkanön blev större, trycktes dom lägsta delarna ner, i Jordens inre och smälte.  Dom lättaste mineralerna, var dom som smälte först.  Sådana fördes upp av vulkaner, och lade sej ovanpå tyngre berg.  Det var möjligt för stora meteoritnedslag, att delvis smälta jordskorpan.  När den sedan stelnade igen, lade sej lättare mineraler överst.  Båda processerna gav upphov, till små områden lättare berg.

När plattektoniken väl startat, kunde betydligt större områden, med lättare berg bildas.  Äldre oceanbotten trycktes ner, under yngre i djuphavsgravar.  När långa stycken smälte ner, kunde mer lättare mineraler stiga.  Det bildades långa vulkaniska ökedjor, som bestod av lättare berg.  Dessutom gjorde den rörliga jordskorpan, att öar kunde krocka med varandra.  Vulkaniska ökedjor smälte samman, inte bara med varandra.  Dom smälte ihop med små områden, av lättare berg bildat tidigare.  Under loppet av upp till två miljarder år, bildades på så sätt kratonerna.  Dom utgör nu kontinenternas kärnor.

Det har förslagits att plattektoniken, från början inte var så pålitlig.  Det skulle förklara varför så lite, utöver dom vulkaniska kratonerna, har överlevt till idag.  Folk talar om den ”tråkiga miljarden”, då inte mycket verkar ha hänt.  Det skulle då ha varit, för 1,8 – 0,8 miljarder år sedan.  Berglager verkar nästan helt saknas, från den här tidsperioden.  Jag tror det är flera förlorade eror, som folk har blandat ihop.  Med fläckvis eller långsammare plattektonik, skulle erosionen ha fått mer tid på sej.  Dom flesta sedimentära bergarter, skulle då ha eroderats bort.

Dagens plattektonik har funnits, i minst 800 miljoner år.  Inte bara vulkaniska bergskedjor, har byggt på kontinenterna.  När dom eroderat har sediment, hamnat på kontimentalbranter, och utvidgat kontinenterna.  Även livet har bidragit, till kontinenternas uppbyggnad.  En del livsformer bildar skal, av kalcium löst i vatten.  När dom dör kan skalen ansamlas, på botten av sjöar och hav.  Om dom inte eroderar bort först, ger skalen upphov till kalksten.

Alla bergskedjor är inte vulkaniska.  Många har bildats när områden, med lättare sten krockat.  Dom kallas för veckberg, eftersom stenen blir hopknölad.  Sådana bergskedjor består mest, av sedimentära bergarter.  När berget slutar tryckas ihop, kan det bara erodera ner.  Hundratals miljoner år gamla bergskedjor, finns bara kvar som spridda samlingar, av höga kullar och klippor.  Delar av dom kan försvinna helt.  Alla dagens höga, branta berg, är högst några tiotals miljoner år.

Slutligen måste man minnas, att kontinenter också kan spricka.  Det är därför Afrikas västkust, passar så bra ihop, med Sydamerikas östkust.  Afrika håller nu på att spricka, vilket skapat höglandet i öster.  Det är överstrött med vulkaner, som bildat ordentliga berg.  Fast det är inte alla sprickor, som utvecklas till stora oceaner.  När Sydasien splittrades från Afrika, följde Madagaskar ursprungligen med.  Senare bildades en ny spricka, mellan Madagaskar och Sydasien.  Sprickan mellan Afrika och Madagaskar, slutade då att utvidgas.  Resultatet är ett brett sund, som inte längre växer.  Nya Zeeland har splittrats från Australien, på ett jämförbart sätt.

Uppladdad den 28:e juni 2024.