Det är viktigt att hålla reda på, vilken storleksordning något har. Annars riskerar ens föreställningar, om naturen att bli på tok fel. Vilket i sin tur skapar onödig rädsla. Förändringar av naturen i en skala, som vi har vardaglig erfarenhet av, antas förändra världen helt. Eller saker i Solsystemets skala, tros vara högst ett par gånger Jordens storlek bort. Det kan tänkas att samma person, gör båda typerna av fel. I så fall har han eller hon, aldrig lärt sej att förstå skalan.
Att inte hålla reda på storleksordningar, hindrar även förståelsen av tidsskalor. Jorden ålder beräknas numera, till 4,55 miljarder år. Det bör påpekas att universum, är ungefär tre gångar så gammalt. Men jag tror inte det är möjligt, att direkt föreställa sej en tidrymd, på mer än några tusen år. Det är därför ung-jordkreationister insisterar, att världen inte kan vara äldre. Fast naturen låter sej inte begränsas, av mänsklig föreställningsförmåga. Särskilt inte den handikappade förmågan, hos folk som gjort dogmatism till en dygd.
Man behöver inte vara ung-jordkreationist, för att göra det misstaget. En del tror att ”händer överhuvudtaget”, måste betyda ”händer allt på en gång”. Resultatet är idéer om förändringar, som inte vore fysiskt möjliga. Mycket tro på skenvetenskaplig katastrofism, baseras om det här tankefelet. Naturligtvis förnekar jag inte, att globala katastrofer har ägt rum. Men dom har helt andra mekanismer, än skenvetenskapliga katastrofister tänker sej. Vissa typer av naturkatastrofer, kan förstoras upp till en skala, som gör konsekvenserna globala. Sådana katastrofer är fysiskt möjliga. Dessutom är dom mycket mer förödande, än vad skenvetenskapliga katastrofister tror.
2003 besökte jag två ruinstäder, som heter Herculaneum och Pompeji. (Herculaneum återuppbyggdes senare, och heter numera Ercolano.) Båda förstördes av ett vulkanutbrott, kring månadsskiftet oktober – november 79. För att visa olika storleksordningar, tänker jag mej själv i Pompeji, 1.924 år tidigare. Sedan multiplicerar jag med 10, för varje föreställd tidsresa. Det här är bara ett tankeexperiment. Fast det jag skulle träffa på, visar vilken stor skillnad det är.
Först placerar jag mej själv i Pompeji, några månader före utbrottet. Jag skulle finna mej i ett jordbrukssamhälle, inom civilisationens tidsrymd. Befolkningen ser inte så annorlunda ut, mot dom jag växt upp bland. Största skillnaden i utseende är, att naturligt blonda är sällsynta. Jag skulle till och med, kunna få en del vettigt, ut det lokala språket. Framför allt skulle jag se likheter, med språk som härstammar från det. Sådana har jag viss kunskap om.
Sedan placerar jag mej själv där, för 19.240 år sedan. Det var före jordbrukets uppkomst, så väldigt lite är människoskapat. Dom livsformer jag skulle stöta på, skulle ändå vara välbekanta. Det underlättas av hela världen, då var betydligt kallare. Skandinavien var nästan helt obeboeligt, vilket tvingade dagens lokala livsformer, att leva betydligt längre söderut. Kanske skulle jag se några arter, som nu är utdöda. Men nästan inga arter synligt liv, har uppkommit sedan dess. Europa var så pass glest befolkat, att människor skulle vara svåra att finna. Dessutom tillhör dom en folkgrupp, som inte längre existerar. Även om dom genetiskt har bidragit, till dagens européer. Särskilt gäller det i nordost.
Jag föreställer mej själv där, för 192.400 år sedan. Då var världen bara lite kallare, än vad den är idag. Jag skulle tro att vegetationen, närmast liknade den naturliga, i delar av Mellaneuropa. Faunan skulle vara ännu rikare, med fler nu utdöda arter. Vissa arter som överlevt i Afrika, fanns då också i Eurasien. Den nuvarande människoarten, existerade redan i Afrika. Fast Europa befolkades av neandertalare, som jag betraktar som en syskonart. Jag tror vi konkurrerade ut dom, genom att vara mer energisnåla.
För 1.924.000 år sedan, var nuvarande Italien obebott. Homo erectus fanns på den tiden, men hade inte nått Europa. Inlandsis fanns vid båda polerna, även om världen var varmare. Italien kan ha varit torrare, till följd av ökad avdunstning. I så fall var området en buskstäpp, inte olik Libyens kust. Säkert är att många djurarter, skulle skilja sej från dom som finns idag. Fast dom skulle kunna identifieras, som tillhörande nutida släkten och familjer. Skillnaden är inte större än så.
19,24 miljoner år tillbaka, hade människoaporna just uppstått. Världen var påtagligt varmare, utan någon is kring nordpolen. Däremot fanns det redan is vid sydpolen. Om vi ser till Italien, tror jag det var täckt av buskvegetation. Även om faunan domineras av däggdjur, skiljer den sej ganska mycket, från vad jag är välbekant med. Många av tidens djurarter, låter sej inte så lätt klassificeras. Hela familjer har dött ut, och andra har tillkommit.
192,4 miljoner år sedan, var på dinosauriernas tid. Då fanns inga polarisar överhuvudtaget. Blommor och gräs fanns inte än, och alla däggdjur var små. I stället för fåglar som vi känner dom, togs samma roller upp av flygödlor. Riktiga kräldjur fanns också, även om dom inte var särskilt nära släkt, med några nutida grupper. Samma sak gäller alla möjliga djur. Det mest välbekanta vore vegetationen, som dominerades av barrträd. Fröbärande växter utan blommor, kunde också likna lövträd, palmer och örter. Dom sistnämnda har konkurrerats ut, av örter som har blommor.
För 1.924 miljoner år sedan, var luften inte ens andningsbar. Jag vet inte om platsen för Pompeji, låg på land för 19,24, och 192,4 miljoner år sedan. Om inte får jag föreställa mej, att jag är på närmaste landmassa. Poängen är att små förändringar, med tiden ackumuleras till stora. Ofta är det inte fysiskt möjligt, att snabba upp olika processer. I dom fall det är möjligt, blir följderna katastrofala. Livet kan förstås återhämta sej, efter en sådan katastrof. Fast det tar väldigt mycket längre tid, än själva katastrofen i sej.
Uppladdad den 21:a mars 2024.