Många tänker sej den tidiga Jorden, som täckt av smält sten. Faktum är att jordskorpan stelnade, inom hundra miljoner år, efter Månens födelse. 200 miljoner år senare, var Jorden nästan helt täckt av hav. Kontinenter fanns inte från början, utan bildades så småningom. Stenen som dom utgörs av, kan var upp till miljarder år gammal. Oceanbottnarna blir nästan helt återvunna, på ett par hundra miljoner år. Delar av Medelhavets botten, kan vara upp till 340 miljoner år. Fast det råder osäkerhet om det.
Det är också osäkert, när livet på Jorden uppstod. Äldsta kemiska spåren av liv, kommer från Isuaformationen på Grönland. Den är 3,85 – 3,7 miljarder år gammal. Äldsta fossilen som dokumenterats, är minst 3,5 miljarder år. Det handlar om bakteriekolonier, som har format sediment. Vid det laget räknar jag med, att fotosyntes redan existerade. Äldst är sannolikt purpurbakterier, som även kan leva av kemosyntes. Till det kommer att purpurbakterier, inte tål stora mängder syre. Senare kom cyanobakterier, som enbart är fotosyntetiska. Till skillnad från purpurbakterier, producerar och tål dom syre. Men dom behöver inte syre, för att själva överleva.
När cyanobakterier väl uppstått, släppte dom ut stora mängder syre. Järn- och aluminiumrika sediment, sög till en början upp det. Det har beskrivits som, att hela Jorden rostade. När sådana sediment mättats, började syre ansamlas, i både hav och luft. Det var för 2,85 miljarder år sedan. Eftersom få livsformer då tålde syre, resulterade det i massutdöende. Fast det banade samtidigt vägen, för syrekrävande livsformer. Senare eror och perioder, har jag listat här.
Det råder stor osäkerhet om, när eukaryoterna uppstod. Däremot är det ganska säkert, hur processen gick till. Arkéer liknar bakterier, i sina relativt enkla celler. Skillnaden är att dom har förmågan, att byta gener med varandra. Någon gång under paleoproterozoikum, inneslöt en typ sina gener, i ett inre membran. Det blev den första cellkärnan, som kännetecknar alla eukaryoter. Efter det uppstod symbios, med en syrekrävande bakterie. Så uppkom mitokondrierna, som nästan alla eukaryoter har. (Dom få som inte har dom, har förlorat dom senare.) Långt senare uppstod symbios, även med cyanobakterier. Vid tre olika tillfällen, har det här inträffat. Resultaten var fotosyntetetiska eukaryoter, som vanligen kallas alger. Fast dom har inget gemensamt ursprung.
Länge utgjordes allt liv, på Jorden av mikrober. Dom levde antigen som mikrobmattor, eller som plankton. När flercelliga livsformer uppstod, levde dom i direkt anslutning, till existerande mikrobmattor. Fossil av fotosyntetiska eukaryoter, har hittats från statherium. För mej verkar det sannolikt, att svampar uppstod under tonium. Flercelliga livsformer av oklar klassificering, uppstod under kryogenium. Något som definitivt kan kallas djur, kan spåras till ediacara. Alla djur som hittat från tiden, åt andra varelser än djur. Dom som dog av sjukdomar och olyckor, bröts ner direkt av mikrober.
Svampdjur och nässeldjur, uppstod under ediacara. Fossil av djur med två sidor, har också hittat från perioden. Dom här gruppernas etablering, fick stor effekt på haven. Planktonätare skapade klumpar av avfall, som var svårare att bryta ner. Samtidigt åt maskliknande djur, upp mikrobmattornas livsformer. Avfall ansamlades på bottnen, och mikrobmattor blev sällsynta. Båda ledde till mindre syreförbrukning, och stigande syrehalt i haven. Det gjorde det möjligt för djuren, att utveckla mer komplicerade former. Under loppet av 25 miljoner år, uppstod dom flesta djurstammar. Exempel på sådana är blötdjur, leddjur, ryggsträngsdjur och tagghudingar. Som en del av processen uppstod rovdjur, liksom specialiserade asätare.
Nästan alla nutida stammar, finns fossil av från kambrium. Men det allra mesta levde fortfarande, i anslutning till havsbottnen. Under ordovicium började djuren, att sprida sej mer i vattenmassorna. Framför allt var det bläckfiskar, som kom att dominera haven. Det närmaste fiskar som fanns, påminde om dagens rundmunnar, och saknade många specialiserade organ.
Samtidigt började flercelligt liv, etablera sej på land. Släktingar till nutida grönalger, gav upphov till levermossor. Svampar anpassade sej också, till att leva på land. En del bröt ner död mossa. Andra bildade lavar, med fotosyntetiska mikrober. Svampar, lavar och levermossor, ökade erosionens hastighet, genom att bryta ner sten. Resultatet var drastisk global nedkylning, som orsakade ett massutdöende. Jag tror det blev lika kallt, som dom senaste tre istidernas kulmen. Temperaturen sjönk så snabbt, att livsformer inte hann anpassa sej. Dessutom levde dom flesta, precis utanför kusterna. Få kustlinjer gick i nord-sydlig riktning, vilket gjord det svårt att fly. Dom livsformer som klarade sej bäst, var dom som levde helt fritt i vattnet. Det gällde många bläckfiskar, och en del käklösa ryggradsdjur. Både ordovicium och silur, dominerades därför av bläckfiskar.
Under silur utvecklades ryggradsdjur, som hade separata käkar. Det innebar broskfiskar, och senare benfiskar. Samtidigt gick leddjuren upp på land. Där gav dom upphov till spindeldjur, och olika mångfotingar. I slutet av perioden, utvecklades växter med rötter. Fast dom var mycket ytliga, så vegetationen begränsade sej, till fuktigare klimat. Växterna var heller inte särskilt stora. Den största livsformen på land, tror jag var en jättelik lav.
Devon har länge betraktats, som fiskarnas tidsålder. En stor mängd större växter, utvecklades också då. Lummerväxter växte sej stora som träd, med förvuxna själkar till stammar. I mitten av perioden, uppstod riktiga träd med ved. Det var en nu utdöd grupp, som förökade sej med sporer. Mot slutet av perioden, uppstod ormbunksväxterna. Innan devon var slut, utvecklades fröormbunkar. Även om dom liknade ormbunkar, var dom först att bära frön. Dom tog vinden till hjälp, för att föröka sej, och behövde inte fuktig mark.
All den här vegetationen, ökade erosionen ytterliggare. Klimatet blev visserligen kallare, men den trenden minskades, av ökad vulkanism. I stället utgjordes huvudproblemet, av regional övergödning. Den gynnade fotosyntetiska mikrober, som fyllde stora havsområden. Nedbrytningen av all biomassa, förbrukade för mycket syre. Nästan allt liv kvävdes, i drabbade havsområden. Minst åtta sådana katastrofer, hände under senare hälften av devon. Precis vid periodens slut, dog en stor stjärna för nära Jorden. Ozonskiktet förstördes globalt, och utsatte livet på land för strålning. En hel del livsformer dog ut, till följd av alla strålskador. Fast livet i havet drabbades värst, av all sammanlagd syrebrist.
Under karbon steg luftens syrehalt, till påtagligt högre än idag. Det gjorde stora djur möjliga, även om deras andningssystem, var gravt ineffektiva. Insekterna uppstod senast, precis i början av karbon. Inte bara släktingar till trollsländorna, kom att uppnå jättestorlek. En typ av dubbelfoting, uppnådde minst en människas längd. Dom största skorpionerna, blev åtminstone 70 centimeter. Groddjuren uppstod ur fiskar, som utvecklat ben på grunt vatten. Inom några tiotal miljoner år, hade kräldjuren utvecklats ur dom. Barrväxterna uppstod även, under loppet av karbon.
I början av perm, utvecklades kottepalmerna. Dom påminner starkt om palmer, trots att dom inte är blomväxter. Till skillnad från äkta palmer, förökar dom sej med kottar. Kräldjur med stora ryggfenor, fanns även i början av perm. För mej är det mer intressant, vilka djur som efterträdde dom. För 280 miljoner år sedan, började släktingar till dom, att utveckla varmblodighet. Högre ämnesomsättning betyder snabbare tillväxt, och snabbare förökningstakt. Dom innebär i sin tur, att evolutionen går snabbare. På mindre än 10 miljoner år, tog protodäggdjuren över. Dom fyllde sedan många nischer, som dittills varit tomma. Inget djur hade haft möjlighet, att utvecklas till något sådant förut!
Notera att Jordens genomsnittliga avstånd, till Solen praktiskt taget inte ändrats. Milanković-cykeln för jordbanan, handlar om exakt hur avlång den är. Inte heller har storlek och tyngdkraft, förändrats i någon högre grad. Vad som främst har förändrats, är hur snabbt Jorden roterar. Hastigheten har gradvis minskat, under loppet av miljarder år. Minskningen har inte varit konstant, för den påverkas av geografin, och det globala klimatet. Jorden och Månen påverkar varandra, eftersom dom rör sej olika snabbt. Månen kretsar mycket långsammare, än vad Jorden roterar. Det får Jorden att snurra långsammare, och Månens omloppstid att öka. Men Jordens och Månens rörelser, kommer aldrig att synkroniseras. Solen kommer att dö innan dess.
Uppladdad den 7:e augusti 2024.