‹ Tillbaka

Om Månlandningarna

Förnekelse av Månlandningarna, är ett bra exempel, på felaktiga förväntningar.  Konspirationssnackare frågar sej inte, om deras förväntningar stämmer.  När förväntningarna är felaktiga, misstas äkta för falskt.  Sedan föreställer dom sej bluffar, som inte är mänskligt möjliga.  Inte bara på grund av mänsklig felbarhet.  Utan för att den nödvändiga tekniken, inte fanns vid tidpunkten.  1969 fanns teknik, för att ta sej till Månen.  Däremot fanns inte teknik, för att fejka en Månlandning.

Det finns en anledning till, att jag talar om Månlandningarna i flertal.  1969 – 72, gjordes sex Månlandningar.  Dessutom gjordes tre resor, runt Månen utan att landa.  Det ger nio resor, till eller runt Månen, under lite mer än fyra år:

• Apollo 8, december 1968.  Rundade Månen en gång, och tog den berömda Jorduppgångsbilden.

• Apollo 10, maj 1969.  Gick i omloppsbana runt Månen, utan att verkligen landa.

• Apollo 11, juli 1969.  Första att egentligen landa på Månen.

• Apollo 12, november 1969.  Landade och tog med sej delar, från en tidigare robotsond.

• Apollo 13, april 1970.  Misslyckades att landa, på grund av en olycka.

• Apollo 14, januari – februari 1971.  Landade på den plats, som den föregående var tänkt för.

• Apollo 15, juli – augusti 1971.  Först att landa med en månbil, och stannade längre än någon annan.

• Apollo 16, april 1972.  Förutom att landa på Månen, gjordes en rymdpromenad.

• Apollo 17, december 1972.  Tog med sej en geolog, som fick landa på Månen.

All dom här skickades upp, med världens dittills största raket.  (Den användes också för Apollo 9, för att testa utrustningen.)  Varför skulle man ha gjort det, om dom inte skickats ända till Månen?  Det finns fortfarande gott om folk, som såg dom uppskjutningarna.  Överhuvudtaget är medlen något, som konspirationssnackare inte tänker på.

Det finns ett argument, som övertygade mej om, att Månlandningarna var äkta.  En bluff skulle vara omöjlig, att hålla hemlig.  NASA tillverkade inte allting själva.  Deras utrustning tillverkades, av ett gäng olika företag.  Vart och ett av företagen, anställde sina egna ingenjörer.  Dom konstruerade i sin tur utrustning, för att ta människor till Månen.  Företagen som anställde dom, skickade den färdiga till NASA.  Säg att deras ingenjörer, inte visste om en tänkt bluff.  Då skulle dom ha konstruerat saker, som kunde användas på riktigt.  Med fungerande utrustning, skulle en bluff inte behövts.  Eller om ingenjörerna känt till det, skulle dom ha varit för många.  Apolloprojektet lades ner, för över 50 år sedan.  Hade det varit en bluff, skulle det avslöjats för länge sedan.

Samtidigt misslyckades Sovjetunionen, med sitt eget Månprojekt.  Den förklaring dom själva gett, är otillräckliga resurser.  Deras budget var bara 1/20, av Apolloprojektets.  För mej framstår det som rimligt, med tanke på planekonomins brister.  Däremot kunde Sovjetunionen, spåra allt USA gjorde.  Allt som var över horisonten, från deras radaranläggningar, kunde upptäckas av dom.  Sovjetunionen upplöstes 1991.  Praktiskt taget alla statens hemligheter, som inte gått förlorade kom ut.

Rymdfarkosterna spårades med radar, på vägen till och från Månen.  Inte bara av folk, i USA och Sovjetunionen.  Utan också av organisationer, i flera andra länder.  Apollo 8 sågs till och med, med teleskop från Frankrike.  Sändningarna från Apollo 11, kunde dessutom avlyssnas.  Dom fångades upp i Italien, Storbritannien och Västtyskland.  Det finns ännu fler observationer, till och med från amatörer.  Sådana låter sej inte kontrolleras.

Vissa hävdar att människor, inte kan passera Van-Allenbältena.  Strålningen som koncentreras där, överskattas av personerna, som använder det argumentet.  All strålning är inte jämförbar.  Det som finns där är partikelstrålning, som inte är så genomträngande.  En centimeter polyetenplast, blockerar det värsta av den.  Dessutom passerades dom, på bara fyra timmar.  Sedan hade dom flera dagar, utanför Van-Allebältena.  Exponeringen var inte värre, än vad människokroppen tål.  Men dom hade dosimetrar på sej, för säkerhets skull.  På så sätt visse NASA, hur mycket dom faktiskt utsatts för.

När Neil Armstrong landade på Månen, filmade han sej själv.  Tevekameran satt på en metallstång, som fälldes ut inifrån månlandaren.  Bandbredden att sända till Jorden, var tyvärr mycket begränsad.  För att kunna sända rörliga bilder, byggdes en speciell kamera för syftet.  Den filmade i svartvitt, med mindre upplösning.  Dessutom tog den bara en tredjedel, så många bilder per sekund.  På så sätt kunde mängden information, reduceras med 95%.  Den rörliga bilden visades, på en teve som även byggts, speciellt för syftet.  Bildskärmen filmades i sin tur, av en vanlig tevekamera.  Därav den suddiga svartvita bilden.

Vid senare Månlandningar, fanns större bandbredd tillgänglig.  Dom kunde därför visas, tydligare och i färg.  Om man spelar dom upptagningarna, i dubbel hastighet kan rörelser, se ut som på Jorden.  Fast Måndammet rör sej, som det gör utan luftmotstånd.  (Lufttrycket på Månen är försumbart.)  Det virvlar inte upp, som det skulle göra i luft.  Att fejka det kräver en vakuumkammare, storleksordningar större än det fanns.

Samtidigt har folk påstått, att flaggorna vajade på Månen.  Dom rörde sej faktiskt bara, när någon just rört vi dom.  Annars är det veck i tyget, som missuppfattats som vajande.  Flaggorna som användes, var gjorda av nylon.  Dom kan se solbelysta ut, även om dom blir belysta bakifrån.  Överhuvudtaget är ljus och skuggor, något som blivit missförstått.  Har dom aldrig varit i ett rum, med överlappande ljuskällor?  Flera ljuskällor ger flera skuggor, inte inkonsekventa skuggor.  Att skuggorna verkar inkonsekventa, beror på perspektiveffekt, och att marken var ojämn.

Folk har påpekat att stjärnorna, inte syns på fotona.  Tydligen förväntar dom sej, att man alltid ska se stjärnorna i rymden.  Det här något som film och teve, har lurat folk att tro.  I vekligheten handlar det, om bildens exponering.  Gå ut en stjärnklar natt, tillsammans med någon i vita kläder.  Försök att fota honom eller henne, stående under en gatlykta.  Stjärnorna kommer inte med, om inte bilden samtidigt, blir alldeles för ljus.  Atmosfären spelar inte så stor roll.

Annars påstås fotona, vara alldeles för bra.  Månfararna hade sina kameror, fastsatta på bröstet.  Det säger sej självt att dom flesta, inte kan ha blivit särskilt bra.  Men astronauterna tog tusentals bilder, som finns fritt tillgängliga, om man vet var man ska leta.  Dom som brukar publiceras, är bara ett litet urval.  Folk har helt enkelt tagit ut dom bästa.

När amerikanerna var på Månen, tog dom med sej mängder av sten.  Det handlar om en sammanlagd vikt, på 381 kilo.  Det kan jämföras med Sovjetunionen, som sköt upp tre robotsonder.  Sammanlagt har dom fört hem, bara 301 gram.  För mindre än tio år sedan, skickade Kina två egna.  Dom har tagit med sej hem, 3 1/3 kilo.  Månstenar kan heller inte förfalskas, så lätt som vissa tror.  Skillnaden i geologi är för stor, för att lura geologer.

2007 kartlade japanerna, Månens yta från satellit.  Utifrån deras data, kan terrängen återskapas.  Den stämmer med fotona, som amerikanerna tog.  Tre år senare skickade kineserna, en satellit med bättre kamera.  Den tog tillräckligt detaljerade bilder, för att se kvarlämnade delar, av månlandare och bilar.  Efter ytterligare elva år, gjordes indierna om det.  Jag betraktar deras bilder, som oberoende verifiering.

Slutligen har vi något, som kallas retroreflektorer.  Sju sådana finns på Månen.  Fyra av retroreflektorerna, har satts där av amerikaner.  Två sattes av Sovjetunionen, och den sista av Kina.  Alla skickar tillbaka ljus, i samma riktning som det kom.  Det handlar om optik, som fungerar rent passivt.  Dom kommer att fortsätta fungera, tills naturkrafterna bryter ner dom.

 

Uppladdad den 9:e maj 2026.