Har du någonsin försökt förklara ett problem, för någon som har svårt att greppa, att det skulle kunna vara ett problem?  I så fall har du kanske uppmanats, att göra något som vore otillräckligt.  Alternativt har du blivit tillsagd, att göra något du redan försökt.  Alltså något som du redan har provat, utan att det fungerat.  Eller också får du höra, att du ska göra just det du inte kan.

Sådant här är resultat av att förneka, att det finns något sådant som psykiska problem.  Vissa tror dom bara är patologiseringar, av delar av normalintervallet.  Ett samhälles förväntningar kan vara för höga, i förhållande till genomsnittet.  Då leder det till att en del, av normalintervallet patologiseras.  Fast det följer inte att normalintervallet, är det enda som existerar.  Ofrånkomligen kommer en liten del, av befolkningen att hamna utanför.  Därifrån kommer begreppet statistisk utliggare.  I en del av fallen, har avvikelsen sådana konsekvenser, att den blir handikappande.  Om egenskapen är något man förvärvar, kan den kallas psykisk sjukdom.  Finns avvikelsen där från början, kan den kallas psykiskt funktionshinder.

Besläktad med förnekandet är tron, att psykiska problem skulle vara valbara.  Det fatala felet med den idén är, att folk i regel inte njuter av dom.  I stället är psykiska problem plågsamma, och kan vara rent outhärdliga.  Varför skulle någon välja det?  Svaret är att folk inte väljer, om dom har psykiska problem.  Istället uppstår dom spontant, hos en liten andel personer, utan att dom har någon kontroll.

Folk kan till och med ha psykiska problem, utan att dom själva fattar det.  Istället får dom fysiska symptom, som har psykiska orsaker.  Sådana personer kan hittas genom test, som ger olika resultat beroende på, om någon har en förmåga eller inte.  Är resultatet samma som utan symptom, är orsaken till problemet psykisk.  Då kan personen ha nytta av träning, av sin begränsade förmåga.  Men att bara säga till sådana personer, att dom ska sluta visa symptom, är en förolämpning mot lidandet.  Jo, deras lidande är verkligt.  Det är bara orsakerna till lidandet, som dom felidentifierar.

Det är heller inte mänskligt möjligt, att simulera 24 timmar om dygnet.  Alla människor har gränser för, hur mycket dom orkar med.  Till det kommer mänsklig felbarhet.  Försöker man hålla på med något för länge, kommer man förr eller senare att misslyckats.  Personer som simulerar gör det bara, när dom tror att dom är observerade.  Om dom kan observeras utan att veta det, kan det användas för att skilja simulanter, från folk med genuina problem.

I vissa fall är det bristande självkontroll, som utgör problemets kärna.  Jag tror att ADHD överdiagnostiseras, om folk har för höga förväntningar på barn.  Fast det hindrar inte att det finns personer, som är abnormt impulsiva.  Att bara säga till sådana personer, att sitta still och koncentrera sej, är fullständigt oanvändbart.  Det är som att säga till utveckligstörda, att dom ska tänka snabbt.  Funktionshinder försvinner inte av, att man uppmanas göra tvärt emot symptomen.  Det förutsätter just den förmåga, som en funktionshindrad person inte har.  Jag har själv råkat ur för något liknande.  Som tonåring fick jag höra till leda, att jag skulle ta hänsyn till andra.  Jag visste inte vad det var hos andra, som jag skulle ta hänsyn till.

Att problem är ofrånkomliga innebär inte, att vi inte kan göra något åt dom.  Men vi måste undvika önsketänkande, och utgå från faktiskt existerande förmåga.  Den förmåga personen har, är ofta möjlig att träna upp.  Om en förmåga inte finns, går det att hitta strategier, för att kompensera för det.  Vissa har också nytta av mediciner.  Fast dom får inte användas, som enda lösning på ett problem.  Framför allt ska man inte ge medicin, utan att undersöka problemet ordentligt.  Antipsykotisk medicin är rent skadlig, om man inte är psykotisk.

Nu förnekar jag inte helt, att vi har en fri vilja.  Jag tror vi har det i viss mån.  Fast man ska inte överskatta, vad det är möjligt att välja.  Det finns experiment som påstås visa, att fri vilja inte existerar.  Men jag tror dom snarare motbevisar, att vi skulle göra medvetna val, i många vardagssituationer.  Hur som helst står det klart, att vi har en individuell vilja.  Det innebär att olika personer, ofrånkomligen vill olika saker.

Om alla sådana här begränsningar finns, innebär det att vi saknar ansvar?  Jag skulle inte säga, att vi alltid gör det.  Steven Pinker har ett bra förslag, till lösning på det problemet.  Enligt honom borde vi ställa följande fråga.  Kunde personen ha övertalats, att inte handla på det sättet?  Om svaret är ja, är vi ansvariga för vad vi gör.  Det är folk som tar för givet, att svaret alltid är ja, som ställer till problem i sammanhanget.

 

Uppladdad den 16:e december 2023.