Radioaktivitet handlar om att vissa grundämnen, eller vissa varianter av dom, med tiden faller sönder.  Dom flesta sådana man hittat, har aldrig observerats falla sönder.  En mindre del har det, och avger då joniserande strålning.  Ju snabbare dom faller sönder, desto mer avger dom.  Det kan vara i form av gammastrålning, eller olika sorts partikelstrålning.  Notera att deras farlighet, handlar om den dos man får.  Det går att skydda sej, genom att minimera exponering.  Olika typer av strålning, kan även stoppas av vissa material.

Innan kärnreaktioner upptäcktes, fanns besvärliga problem i vetenskapen.  Forskarna visste till exempel inte, hur Solen producerar sin energi.  Den bästa förklaringen dom hade var, att den gjorde det genom att krympa.  Problemet är att det bara räcker, för att hålla Solen lysande, i högst 40 miljoner år.  Geologiska undersökningar indikerade, att Jorden var minst hundratals miljoner år.  Hur skulle man lösa den motsägelsen?

Radioaktiviteten upptäcktes av en slump.  Henri Becquerel lade en bit uranmalm, ovanpå en fotografisk plåt.  Senare upptäckte han att fotot, hade fått en stor svart fläck.  När det undersöktes hur det blev så, upptäcktes att uran var radioaktivt.  Flera radioaktiva grundämnen, upptäcktes av ett gift par han kände.  Det var Maria Skłodowska och Pierre Curie.  När dom renframställde grundämnena, användes då vanlig kemiutrustning.  Dom gjorde inga försök, att skydda sej mot ämnena dom jobbade med.  Maria beklagade sej inför Henri, över sina många svårlästa sår.  Henri föreslog då att strålningen, som dom undersökte kunde vara farlig.  Hon svarade att dom tog den risken, vilket dom inte skulle ha gjort.  Efter att dessutom jobbat som röntgenläkare, dog Maria så småningom i cancer.  Det skulle Pierre också ha gjort, om han inte dött i en trafikolycka först.

Upptäckten av radioaktivt sönderfall, gjorde absolut datering möjlig.  Dom första dateringarna av berglager, gjordes också med kemiutrustning.  Resultaten av dom kom som en chock!  Helt plötsligt visade det sej, att Jorden var tio gånger så gammal.  Geologerna hade alltså haft fel, men på motsatt sätt.  Samtidigt innebar radioaktivitet, att det fanns fler möjliga energikällor.  Kanske kunde dom även förklara, hur Solen och dom andra stjärnorna, producerar sin energi?  Vid det laget visste forskarna, att alla stjärnor är solar.

Det var i början osäkert, om atomenergi kunde utnyttjas.  Många forskare tvivlade på, att atomer kunde klyvas.  Då gjorde hon det!  Lise Meitner splittrade atomen, och bevisade att det var möjligt.  Det kallas för fission, och kan göras kontrollerat eller okontrollerat.  Klyvs atomer i kontrollerade processer, kan det användas i kärnkraft.  Fast det blev inte den materia-till-energi-omvandlare, som många har föreställt sej.  Fission fungerar bara för grundämnen, med högre atomnummer än järn.  Bara en liten del av materian, omvandlar processen till energi.  Därav det svårlösta problemet, med avfall från kärnkraftverk.  Jag tror det bara är Finland, som löst det problemet nu.

Sex år innan atomen först klövs, hade atomer slagits ihop.  Mark Oliphant gjorde det först.  Det kallas för fusion, och har tidvis överskattats.  Till skillnad från fission, smälter atomer då samman till nya.  Det visade sej att det var så, som Solen och andra stjärnor, producerar sin energi.  Fusion fungerar för alla grundämnen, med lägre atomnummer än järn.  (Kärnprocesser avstannar alltså, efter att ha procerat järn.)  Processen har inte samma avfallsproblem, som ovan nämnda kärnkraftverk.  Tyvärr har människoskapad fusion, inte kommit till praktisk användning.  Den som lever får se, om den någonsin gör det.

Uppladdad den 12:e april 2024.