En tvåbent, växtätande dinosaurie, i storlek med en ponny. "Shaya" [ɕaja] står egentligen för ett helt släkte, med olika arter för olika klimat. Djuren är täckta av fjädrar, som fyller samma funktion som däggdjurs päls. (Dom har inget som liknar långa vingpennor, eller långa stjärtfjädrar.) Alla arter utom den mest värmeanpassade, kan skifta mellan vinter- och sommardräkt. Övergången mellan dom båda, bestäms av temperaturen. Om dom inte behöver byta fjäderdräkt, fasas gamla fjädrar ut och nya in, med 11 – 13 månaders mellanrum.
Liksom dom flesta dinosaurier, kläcks shayor med tänder. Fast dom används inte till att tugga med. I stället sväljer dom småsten, som maler maten i muskelmagen. Shayor kan äta dom flesta växtmaterial, som är lika mjuka som kvistar, eller ännu mjukare. Dom kan också äta mänsklig veganmat. Men dom kan lätt bli tjocka, om man ger dom för mycket av den.
Precis som alla dinosaurier, lägger shayor ägg. Hane och hona turas om att ruva. När ungarna kläckts matas dom, under dom första dagarna. Därefter lär föräldrarna dom, vilka växter som går att äta. Ungar som är för små att hålla dom vuxnas takt, har väldigt starka armar och händer. På så sätt kan dom hålla sej i fjädrarna, på sina föräldrars ryggar. Förmåga att hålla sej kvar försvinner gradvis, efter att dom blivit tillräckligt stora och starka, för att gå lika snabbt som vuxna.
Shayor föredrar att leva i flock. Dom består i regel, av 2 – 10 häckande par, med ungar som inte blivit vuxna. Normalt har dom vuxna en tydlig hackordning, oberoende av kön eller partner. Om antalet vuxna överskrider 20, blir dom aggressiva och kör bort några. Samma sak händer om gruppen blir för stor, för att maten ska räcka åt alla. Annars är shayor inte så aggressiva. Dom är inte heller mer panikbenägna, än vad renar är. Tillsammans med att shayor växer fort, gör det dom lämpliga som boskap. Dom är också smarta nog att tränas, till rid-, drag- och packdjur.
Shayor har tretåiga, emuliknande fötter, och trefingrade händer. Personerna som rider på shayorna, är genmodifierade människor, som går under namnet iynisin. Vad djuret dom jagar kallas, är inte bestämt.
Det finns sju arter i shayasläktet (Shaya), anpassade till olika miljöer:
1. Polarshaya (Shaya tundrica) – tundra, tundrastäpp och angränsande skogar. Det här är den mest köldanpassade, av alla shayaarter. Den har också störst fötter, som är helt fjädertäckta på vintern. Arten kan bara föröka sej på sommaren: äggen fryser ihjäl om temperaturen sjunker, under vattnets fryspunkt. Om möjligt vandrar djuren över året, för att dra nytta av dom i regel mildare vintrarna, i områden där det finns träd. Det ökar chansen att ungarna, ska överleva första vintern.
1.1. Tundrashaya (Shaya tundrica tundrica) – tundra och angränsande skogar. Det här är den enda naturligt förekommande varianten, eftersom artens utbredning på ursprungsplaneten, är ganska liten.
1.2. Tundrastäppshaya (Shaya tundrica pratensis) – tundrastäpp och angränsande skogar. Det här är en genmodifierad variant, som är anpassad för en miljö, som inte finns på ursprungsplaneten.
2. Skogsshaya (Shaya sylvestris) – tempererade skogar och Medelhavsklimat. Den här arten anses ligga närmast släktets ursprung. Hos den är det rejäl skillnad, mellan vinter- och sommardräkt. Den häckar alltid på våren, när temperaturen stigit tillräckligt.
2.1. Tajgashaya (Shaya sylvestris borealis) – kalltempererad skog. Den här underarten kan överleva i skogar, som är så kalla att dom gränsar till tundran. Men polarshayan har lättare för, att klara vintrarna där.
2.2. Tyskshaya (Shaya sylvestris germanici) – varmtempererad skog. Den här underarten är anpassad, till ett relativt milt, tempererat klimat, som ändå har tydliga årstidsväxlingar.
2.3. Fylkeshaya (Shaya sylvestris provinciae) – varmtempererad skog. Liknar tyskshayan fast mindre, och med tjockare vinterdräkt.
2.4. Kustskogsshaya (Shaya sylvestris austranensis) – varmtempererad skog. Liknar tyskshayan men har mindre skillnad, mellan sommar- och vinterdräkt.
2.5. Inlandsskogsshaya (Shaya sylvestris canadensis) – varmtempererad skog. Liknar tyskshayan fast större, med tunnare sommardräkt.
2.6. Macchiashaya (Shaya sylvestris frutis) – Medelhavsklimat. Den här underarten är anpassad, till ett fuktigt subtropiskt klimat, som får mest nederbörd på vintern.
2.7. Kalifornienshaya (Shaya sylvestris californica) – Medelhavsklimat. Väldigt lik macchiashayan, men har utvecklats oberoende av den.
3. Stäppshaya (Shaya pratensis) – stäpp, subtropiska slätter och angränsande glesa skogar. Den här arten är den största, av alla shayaarter. Den kan springa ganska fort, men inte lika fort som en häst. Liksom skogsshayan häckar den på våren.
3.1. Prärieshaya (Shaya pratensis pratensis) – tempererad stäpp och angränsande glesa skogar. Den här underarten har ganska stor skillnad, mellan vinter- och sommardräkt, som en anpassning till tempererat klimat.
3.2. Väststäppshaya (Shaya pratensis occidentalis) – subtropiska slätter med vinterregn och angränsande glesa skogar. Den här underarten häckar, precis i början av våren. Det är för att ungarna ska få så mycket mat som möjligt, innan sommartorkan sätter in.
3.3. Öststäppshaya (Shaya pratensis orientalis) – subtropiska slätter med sommarregn och angränsande glesa skogar. Den här underarten häckar relativt sent på våren, för att utnyttja regntiden.
4. Ökenshaya (Shaya deserti) – öknar och angränsande buskstäpper. Den här arten har särskilt tålig mun, svalg och muskelmage, för att kunna äta växter med törnen. Vuxna ökenshayor behöver inte dricka. Men dom kan dricka små mängder ibland, om dom får chansen till det. Arten häckar under sommarhalvåret, på platser med pålitlig vattentillgång. I regel betyder det en oas.
4.1. Kallökenshaya (Shaya deserti frigoris) – tempererad öken och angränsande buskstäpp. Den här underarten har betydande skillnader, mellan vinter- och sommardräkt.
4.2. Varmökenshaya (Shaya deserti deserti) – subtropisk öken och angränsande buskstäpp. Den här underarten, är speciellt anpassad, till stora temperaturskillnader över dygnet. Det gäller särskilt på vintern.
4.3. Hetökenshaya (Shaya deserti caloratus) – tropisk öken och angränsande buskstäpp. Den här underarten, är särskilt anpassad till hetta. Den upplever normalt frostnätter som obehagliga.
5. Savannshaya (Shaya campestris) – tropiska slätter och angränsande glesa skogar. Det här är den mest värmeälskande arten. Faktiskt är den så värmeanpassad, att den riskerar köldskador, om den inte får skydd under en frostnatt. Den kan inte skifta till vinterdräkt, som alla andra shayaarter. I stället byts fjädrarna alltid ut, med 11 – 13 månaders mellanrum. Savannshayan häckar i början av regntiden. Som den mest specialiserade shayaarten, saknar den helt underarter.
6. Djungelshaya (Shaya janglensis) – tropisk regnskog, tropisk och subtropisk monsunskog. Den här arten är den minsta i släktet. Vinter- och sommardräkten skiljer sej mest åt, genom att sommardräkten är tål vatten bättre. Arten häckar i början av regntiden. I områden som regelbundet översvämmas, häckar den på kullar, för att inte ägg och ungar ska dränkas.
6.1. Kinesshaya (Shaya janglensis sinensis) – subtropisk monsunskog. Den här underarten har störst skillnad, mellan vinter- och sommardräkt. Vinterdräkten är normalt lika varm, som hos skogsshayans mest värmetåliga underarter (Shaya borealis frutis och Shaya borealis californica).
6.2. Indiershaya (Shaya janglensis indica) – tropisk monsunskog. Den här underarten har väldigt liten skillnad, mellan vinter- och sommardräkt, förutom vattentåligheten.
6.3. Regnskogsshaya (Shaya janglensis janglensis) – tropisk regnskog. Den här underarten har nästan ingen skillnad, mellan vinter- och sommardräkt. Om inte temperaturen skiljer sej märkbart över året, skiftar den sällan till vinterdräkt.
7. Bergsshaya (Shaya montana) – all klippig terräng med tillräcklig vegetation, för att jorden ska täckas av den. Arten tål temperaturskillnader över dygnet, i lika hög grad som ökenshayan (Shaya deserti). Den kan andas luft med mindre syreinnehåll, än någon annan shayaart. Även artens balanssinne, är överlägset andra shayors.
7.1. Alpshaya (Shaya montana celicorum) – berg på tempererade breddgrader. Den här underarten vandrar över året, mellan alpängar och högt belägna skogar. Beteendet liknar polarshayans (Shaya tundrica) vandring, men över mindre sträckor.
7.2. Spanskshaya (Shaya montana hispaniae) – berg på subtropiska breddgrader. Den vandrar på samma sätt som alpshayan, men anpassar sej mer till vädret.
7.3. Incashaya (Shaya montana circadica) – berg på tropiska breddgrader. Den här underarten lever i vegetationszonerna, som ligger högre än bergsregnskog. Den vandrar upp och ner efter vädret, men brukar vara högre upp på dagen, och längre ner på natten.
Man kan fråga sej varför det finns så många underarter, av just skogsshayan (Shaya borealis). Förklaringen ligger i vegetationszonernas utbredning, på ursprungsplaneten Olukonia. Norra halvklotets varmtempererade skogar, är uppdelade på flera områden. Alla utom ett är förbundna, med kalltempererade skogar i norr. Dom skiljs åt av berg och stäpper. På samma sätt finns två områden, som båda har Medelhavsklimat, men ligger hundratals mil från varandra.
Alla shayor hatar våtmarker, utom den naturliga polarshayan (Shaya tundrica tundrica). Den är å andra sidan så köldanpassad, att den har svårt att klara värme. Kan den inte doppa sej helt i vatten, riskerar den faktiskt värmeslag, vid temperaturer över 20 grader. Den genmodifierade varianten av arten (Shaya tundrica pratensis), tål upp till 32 grader. Men den har en instinktiv motvilja, mot vattendränkta miljöer.
Notera att shayor kläcks, som antigen hanar eller honor. Det förblir dom sedan hela livet. Könsorganen är så komplicerade, att naturligt könsbyte, inte skulle löna sej.
A bipedal, herbivorous dinosaur the size of a small pony. "Shaya" [ɕaja] actually stands for an entire genus with different species for different climates. These animals are covered in feathers which fill the same function as mammalian fur. (They have nothing resembling flight feathers.) All species other than the most heat adopted one can shift between a summer and a winter coat. The change between them is determined by temperature. If they don't need to change coat old feathers are phased out and new ones phased in every 11 – 13 months.
Like most dinosaurs shayas are hatched with teeth. However, these are not used for chewing. Instead, they swallow pebbles which grid the food in their gizzards. Shayas can eat most plant matter which is as soft as twigs or softer. They can also eat human vegan food. But they can easily grow fat if you give them too much of it.
As all dinosaurs shayas lay eggs. Male and female takes turn to brood. When the young are hatched, they are feed during their first few days. Then their parents teach them which plants are eatable. Young animals too small to keep the pace of the adults have very strong arms and hands. This way they can hold on to the feathers at the backs of their parents. The ability to hold on gradually disappears after they become large and strong enough to walk as fast as the adults.
Shayas prefer to live in herds. They usually consist of 2 – 10 breeding pairs with young which have not reached adulthood yet. Normally, the adults have a clear hacking order independently of gender or mate. If the number of adults exceeds 20 they become aggressive and drive away a few. The same thing happens if the herd becomes too large for the food available. Otherwise, they are not particularly aggressive. Neither are they any more prone to panic than reindeer are. Together with shayas growing fast this makes them suitable as livestock. They are also smart enough to be trained as beasts of burden.
Shayas have three-toed, emu-like feet and three-fingered hands. The people riding the shayas are genetically engineered humans called iynisin. What the animal they hunt is called has not been decided.
There are seven species in the shaya genus (Shaya) adapted to different environments:
1. Polar shaya (Shaya tundrica) – tundra, tundra-steppe, adjacent forests and open woodlands. This is the most cold adopted of all shaya species. It also has the largest feet which are completely covered with feathers in winter. This species can only reproduce in the summer: the eggs freeze to death if the temperature falls below the freezing point of water. If possible the animals wander over the year to utilize the typically milder winters in areas were trees grow. This increases the chance of the young surviving their first winter.
1.1. Tundra shaya (Shaya tundrica tundrica) – tundra and adjacent forest. This is the only naturally occurring variety since the species' range on Olukonia is rather small.
1.2. Tundra-steppe shaya (Shaya tundrica pratensis) – tundra-steppe and adjacent open woodlands. This is a genetically engineered variety adopted for an environment which does not exist on Olukonia.
2. Forest shaya (Shaya sylvestris) – temperate forests, open woodlands and Mediterranean climate. This species are considered the closest to the genus' origin. In this one there is a great difference between winter and summer coat. It always breeds in the spring when the temperature has risen enough.
2.1. Taiga shaya (Shaya sylvestris borealis) – cold temperate forest and open woodland. This subspecies can survive in forests so cold as to border to the tundra. But the polar shaya has easier to cope with the winters there.
2.2. German shaya (Shaya sylvestris germanici) – warm temperate forest and open woodland. This subspecies is adopted for a relatively mild temperate climate still having clear differences between seasons.
2.3. Shire shaya (Shaya sylvestris provinciae) – warm temperate forest and open woodland. Resembles the German shaya, however, it is smaller and with a thicker winter coat.
2.4. Coastal forest shaya (Shaya sylvestris austranensis) – warm temperate forest and open woodland. Resembles the German shaya but has a smaller difference between summer and winter coat.
2.5. Inland forest shaya (Shaya sylvestris canadensis) – warm temperate forest and open woodland. Resembles the German shaya, however, it is smaller and with a thinner summer coat.
2.6. Marquis shaya (Shaya sylvestris frutis) – Mediterranean climate. This subspecies is adopted for a moist, subtropical climate getting most of its precipitation in the winter.
2.7. California shaya (Shaya sylvestris californica) – Mediterranean climate. Very similar to the marquis shaya but has evolved independently of it.
3. Steppe shaya (Shaya pratensis) – steppe, subtropical plains and adjacent open woodlands. This is the largest of all shaya species. It can run pretty fast but not as fast as a horse. Like the forest shaya it breeds in the spring.
3.1. Prairie shaya (Shaya pratensis pratensis) – temperate steppe and adjacent open woodland. This subspecies has a rather large difference between winter and summer coat as an adoption to a temperate climate.
3.2. Western steppe shaya (Shaya pratensis occidentalis) – subtropical plains and adjacent open woodland with winter rain. This subspecies breeds at the very beginning of the spring. This is for the young to get as much food as possible before the summer drought sets in.
3.3. Eastern steppe shaya (Shaya pratensis orientalis) – subtropical plains and adjacent open woodland with summer rain. This subspecies breeds relatively late in spring to utilize the rainy season.
4. Desert shaya (Shaya deserti) – deserts and adjacent shrublands. This species has a particularly durable mouth, throat and gizzard to be able to eat plants with thorns. Adult desert shayas don't need to drink. But they may occasionally drink small amounts if they get the chance. The species breeds during the warmer half of the year in places with reliable sources of water. Usually, this means an oasis.
4.1. Cool desert shaya (Shaya deserti frigoris) – temperate desert and adjacent scrubland. This subspecies has considerable difference between winter and summer coat.
4.2. Warm desert shaya (Shaya deserti deserti) – subtropical desert and adjacent scrubland. This subspecies is particularly adapted to large temperature differences between day and night. This is especially true for the winter.
4.3. Hot desert shaya (Shaya desertica caloratus) – tropical desert and adjacent scrubland. This subspecies is especially adapted for heat. It normally perceives frosty night as unpleasant.
5. Savannah shaya (Shaya campestris) – tropical plains and adjacent open woodlands. This is the most heat-loving species. In fact, it is so adapted to heat that it risks frostbite if it does not get shelter during a frosty night. It can't shift to a winter coat like all other shay species. Instead, the feathers are always replaced every 11 – 13 months. The savannah shaya breeds at the beginning of the wet season. As the most specialized shaya species it completely lacks subspecies.
6. Jungle shaya (Shaya janglensis) – tropical rainforest, tropical and subtropical monsoon forests. This species is the smallest of its genus. The winter and summer cost is mostly differed by the summer coat being more resistant to water. This species breeds at the beginning of the wet season. In areas recurrently flooded it breeds on hills to avoid eggs and young being drowned.
6.1. Chinese shaya (Shaya janglensis sinensis) – subtropical monsoon forest and adjacent open woodland. This subspecies has the largest difference between winter and summer coat. Its winter coat is as warm as in the most heat adapted subspecies of the forest shaya (Shaya sylvestris fruits and Shaya sylvestris californica).
6.2. Indian shaya (Shaya janglensis indica) – tropical monsoon forest and adjacent open woodland. This subspecies has very little difference winter and summer coat except for resistance to water.
6.3. Rainforest shaya (Shaya janglensis janglensis) – tropical rainforest. This subspecies has almost no difference between winter and summer coat. If the temperature does not noticeably differ over the year it rarely shifts to winter coat.
7. Mountain shaya (Shaya montana) – any rocky terrain with sufficient vegetation to cover the soil. This species can cope with temperature differences between day and night as well as the desert shaya (Shaya desertica). It can breathe air with less oxygen than any other shaya species. Also, this species' sense of balance is superior to other shayas'.
7.1. Alpine shaya (Shaya montana celticorum) – mountains on temperate latitudes. This subspecies wanders over the year between alpine tundra and high altitude forest. The behaviour resembles the polar shaya's (Shaya tundrica) wandering but over smaller distances.
7.2. Spanish shaya (Shaya montana hispaniae) – mountains on subtropical latitudes. It wanders in the same way as the Alpine shaya but adapts more to the weather.
7.3. Inca shaya (Shaya montis circadica) – mountains on tropical latitudes. This subspecies lives in the vegetation zones higher than mountain rainforest. It wanders up and down dependent on the weather but usually be higher up during the days and lower during the nights.
One may ask why there is so many subspecies of the forest shaya (Shaya borealis) in particular. The explanation is in the extent of the vegetation zones on their homeworld Olukonia. The warm temperate forests (and open woodlands) of the northern hemisphere is divided into several areas. All but one are connected to cold temperate forests to the north. They are divided by steppes and mountains. In the same way there are two areas which both have Mediterranean climate but are thousands of kilometres from each other.
All shayas hate wetlands except for the natural polar shaya (Shaya tundrica tundrica). On the other hand, it is so cold adapted that it has hard to cope with warmth. If it can't immense itself in water, it actually risks heatstroke at temperatures above 20° C (68° F). The genetically engineered variety of the species (Shaya tundrica pratensis) can cope with up to 32° C (90° F). But it has an instinctive dislike of water-soaked environments.
Please note that shayas are hatched as either male or female. Then they remain so throughout their lives. Their genitals are so complex that natural sex change would not be worth it.
Bilden har upphovsrätt av Krister Sundelin.
This image is copyrighted by Krister Sundelin.
Upphovsrätt av Krister Sundelin och Lena Synnerholm.
Den här undersidan ändrades senast den 30:e november 2024.
Copyrighted by Krister Sundelin and Lena Synnerholm.
This page was last changed on the 30th of November 2024.
