Vad krävs för att motbevisa förgiftningsteorin?
Det var fullt möjligt för Napoléon, att dö av cancer vid 51 år ålder. Därför är det inte svårt tänka sej ett scenario, där förgiftningshypotesen motbevisats. Nu har det inte inträffat. Jag ska gå igenom dom fyra bevisen, och visa för var och en av dom, på vilket sätt det inte hänt.
Den ursprungliga förgiftningshypotesen, bygger på Louis Joseph Marchands vittnesmål. Minst sju andra personer har också vittnat, om Napoléons symptom. Det var Francesco Antommarchi, Archibald Arnott, Henri Gratien Bertrand, Gaspard Gourgaud, Charles Tristan de Montholon, Barry Edward O’Meara och John Stokoe. Om deras beskrivningar skiljer sej mycket från Louis’, skulle det så tvivel om hans vittnesmål. I stället stämmer sex av dom, i stort sett med Louis’. Dom små skillnaderna mellan dom kan förklaras, med mänskliga fel och kommunikationsfel. Det är bara Charles’ som skiljer sej radikalt, från dom andra vittnesmålen. Det innehåller ändå så många orimligheter, att det inte är trovärdigt. Att folk en gång trodde honom, berodde enbart på klassfördomar. Det är inte ett pålitligt sätt, att söka efter den objektiva sanningen, om det förflutna.
Från obduktionen av den döde Napoléon, finns inte mindre än fem rapporter. Två är skrivna av Francesco Antommarchi, och två av dom brittiska läkarna tillsammans. Den femte skrevs av den mest naive, av dom brittiska läkarna. Så vitt jag vet är det ingen av rapporterna, som pekar ut någon tumör. Britternas föreslår ändå att han dött av cancer, eller ett tillstånd som leder till cancer. Båda dom föreslagna dödsorsaken, har alltför stora problem. Om han verkligen dött av cancer, varför kunde dom inte peka ut någon tumör? Om dom kunde peka ut den, varför gjorde dom inte det? Man dör inte heller, av ett tillstånd som leder till cancer; man dör av cancer. Dessutom kunde ingen läkare ha vetat då, om det fanns en sådan process. Ingen av dom föreslagna dödsorsakerna, är därför följdriktig. Francesco drog i stället slutsatsen, att Napoléon dött av hepatit. Men han erkände åtminstone, att han inte kunde förklara magsäckens tillstånd. Det tyder på att han var en ärlig man, som inte avsiktligt överdrev precisionen, hos sina egna observationer. Något britterna måste ha gjort. Om vi tar bort det dom inte kunde ha vetat, stöder resten Francescos beskrivning. Den stöder i sin tur förgiftningsteorin, i allra högsta grad. Fast det visste Francesco inte om.
Napoléons grav på Saint Helena öppnades, 19 år senare. Om någon påstått att liket var i upplösning, var det sannolikt någon som inte var med. Tvärt om har flera som var med vittnat om, att den döde var nästan intakt. I varje fall hade han ruttnat så pass lite, han fortfarande gick att känna igen. Notera att normal nedbrytning gör, att döda människors mjukdelar, ganska snabbt förlorar formen. I det här fallet hade det inte hänt, på hela 19 år! Ändå finns det inget vittnesmål om, att den döde avsiktligt bevarats. Inget samtida ögonvittne, har nämnt någon mumifieringsprocess. Den innersta kistan han begravdes i, var visserligen lufttät. Men den var varken tömd på luft, eller fylld med alkohol. Inte heller finns det något vittnesmål, om att den hettats upp över eld. Den döde var aldrig i kontakt med marken. Så markens kemiska egenskaper, kan inte förklara bevarandet. Platsen hade konstant temperaturer, som låg över vattnets fryspunkt. Dessutom var den fuktig, under en stor del av tiden. Det fanns alltså inga av dom förhållanden, som leder till naturlig mumifiering. Jag tror döda normalt skulle bli skelett, på mindre än halva tiden. Den döde Napoléons tillstånd, kräver en naturlig förklaring. Den enda rimliga förklaringen, är en väldigt hög arsenikhalt; tidigare vittnesmål tyder på det. När han gavs det slutliga giftet var han redan dödssjuk, på grund av arsenik- och antimonförgiftning. Kalomel och bittermandel tillsammans, påskyndade bara hans död.
Slutligen har vi olika uppmätningar, av kemiska gifter i hårprover från honom. Det skulle kunna tänkas, att dom inte visar högre halter än normalt. Notera att ”normalt” innebär, vad som anses normalt idag. Dom normala halterna på den tiden, kan till och med ha varit lägre än idag. Om mätvärdena inte var högre än normalt, skulle det så tvivel om pålitligheten, hos dom samtida vittnesmålen.
Det har gjorts minst 16 kemiska uppmätningar. Tolv av dom stämmer med förgiftningsteorin. Dom fyra övriga mätningarna, måste ha misstolkats grovt. Det faller på sin egen orimlighet, att en hundra gånger så hög arsenikhalt, var normal på Napoléons tid. Jag tvivlar starkt på att dom som påstod det, visste vilket farligt gift det handlade om. Dom hävdade också att påståendet bekräftats, av mätningar av hårprover från ”släktingar”. Dom var faktiskt hans första fru Josèphine, och hans (men inte hennes) son Franz. Jag tror dom har gjort samma fel, för alla tre personerna. Samma testningsmetod använde 1960, av den brittiske toxikologen Hamilton Smith. Innan han mätte arsenikhalterna, tvättade han hårproverna i aceton. Det är fullt möjligt att dom som gjort orimligt höga mätningar, inte förstod att det behövdes. I så fall skulle dom ha mätt en arsenikhalt, som berodde på yttre förorening. Det finns ett sätt att lista ut, om min kvalificerade gissning stämmer. Tre hårprover skulle kunna tas, från en nutida, frisk person. (Jag ställer upp om jag får chansen, och ingen annan gör det.) Två skulle behandlas med arsenikpreparat, som gjorts efter ett gammalt recept. Ett av dom två behandlade proverna, skulle sedan tvättas i aceton. Alla tre skulle få sin arsenikhalt mätt, med samma metod som Hamilton använde. Om jag har rätt skulle två av hårproverna, ha halter inom det nutida normalintervallet. Det som behandlats men inte tvättats, skulle ha ett hundra gånger så högt. Det är i alla fall mitt förslag på lösning, av orimligt höga mätvärdena.
Den här undersidan ändrades senast den 19:e juli 2023.